One Direction fanfictions

"Sam! Get your lazy butt over here!" Lydigt gick jag till Fabiano, min chef. Han stod mitt i köket med en rätt så arg min och händerna på höfterna. "Yes?" sa jag osäkert. Jag var säker på att jag skulle få en rejält med skäll. Man måste ju erkänna att jag är förvånad att jag inte fått sparken än. Jag är ju inte direkt världsbäst på det jag gör. Det fanns sju olika arbets stationer i köket och jag hade nog banne mig den svåraste. Tycker jag i alla fall... När man började jobba här får man vara diskpojke. Sedan får man städa. Efter det blir man befodrad och får antingen jobba med köttet, pastan, pizzan, salladerna eller såser och efterrätt. Sådan otur som jag har så blev jag befodrad till patsan. Det må låta lätt, men det är det inte. Först ska man mixa ihop alla ingredienser, sedan ska man lägga det i någon konstig sak och typ pressa ihop den. Efter det ska man på något sätt rulla ut den och åter igen pressa ut den på något sätt. Det var verkligen inte att bara ta fram ett paket spagetti och koka. Det var hundra gånger svårare. Men som tur var hade jag Joseph som arbets partner, och det var han som gjorde i stort sätt allting. Jag gjorde bara som han sa.

"What is this!?" sa han och tog upp en bunke med någon äcklig gegga i. "Ehm, I don't know... I think it is some sort of... I don't know..." Jag visste verkligen inte vad det där var. "Well, you should know what it is. It's a pasta dough. I knew it was wrong of me to give you this job..." Jaha, det var alltså det som var pasta degen. Det visste jag väl... "Guess what, Sam? You're fired. Now give me that uniform and your apron, and get your ass out of my kitchen!" Satan, jag visste att jag skulle få sparken förr eller senare. Vad ska jag nu göra? Jag hade ju flyttat hit för att börja om på nytt. Mitt liv i Mullingar var verkligen inte tipp topp. Det enda jag inte ville lämna var Fiona. Jag älskade verkligen henne, men bara för att jag var tvungen att flytta till London tog det slut mella oss. Enda sedan jag flyttade hit har jag inte kunnat sluta tänka på henne. Tiden med henne var otrolig. Faktiskt hade jag lovat henne att vi en dag skulle föras samman. Att vi skulle hitta varandra och kanske till och med gå tillbaka till vårat förhållande. Fast det hade ju gått ett och ett halvt år, så hon hade säkert glömt mig. Sam, du måste få henne ur ditt huvud. Gå vidare! Jag gick ut från köket och ut till uteserveringen och slog mig ner på närmaste stol. Vad skulle jag nu göra. Jag vägrade åka tillbaka till Mullingar. Alla där var idioter, förutom Fiona då. Skolan hade jag släppt tankarna om för länge sedan. Jag menar, jag bor nu i en tvåa mitt i London och jag måste få ihop pengar till hyran. Jag måste tjäna pengar. Resturangen började fyllas upp, och par efter par kom och satte sig vid borden. Själv satt jag här helt ensam och visste inte vad jag skulle göra med livet. Toppen. Jag drog händerna igenom mitt korta hår och dunkade ner huvudet i bordet. Aj, varför gjorde jag så.

"Sam!?" Vänta nu. Den rösten känner jag igen. "Fiona!? What the heck are you doing here?" Jag lämnde min stol och sprang mot henne och gav henne en benkrossande kram. Hon doftade en ljuv doft av rosor. Åh, vad jag saknat henne. Min Fiona.

"Liam. meet Sam, my ex-boyfriend." Va? Hade hon en ny pojkvän? Jag kollade bakom henne och såg en brunhårig kille som satt och gav mig dödande blickar. Okej... Den killen hade jag ingen chans emot. Han var ju verkligen inte ful. "Hi." sa jag med ett fejkat leende. Inget svar. Allt han gjorde var att lätt nicka och fortsatte stirra på mig. Oj oj, det här kan bli spännande..

"But, I thought you were in Mullingar!? I'm so glad to see you!"

"We moved here a couple of weeks ago. I'm glad to see you too! I've missed you so much." Hon gav mig ett utav hennes bedårande leenden och kramade om mig hårdare.

Vänta här nu. Ex-pojvän? Det här kan bli... dramatiskt? Bara att se dem kramas kändes så fel. Fiona var min nu, inte hans. Hon har gått vidare.

"Why didn't you call me? God, I've missed you so freaking much, Fifi!" sa han och gav henne en kyss på kinden. Av ren snabbhet reste jag mig upp och gav honom en ännu mörkare och farligare blick. Han ska hålla sig borta. Mina naglar trycktes hårt mot min hand när jag höll hårt knytna nävar. Jag kunde risktigt känna hur ilsakn snart kröp ut ur mina öron. Fiona vände sig mot mig och jag såg hur hennes kinder hade blivit lätt rosa. Rodnade hon!? Nu är det krig. Han ska inte få henne.

Hur kunde han? Var det verkligen nödvändigt att slå till mig i ansiktet? Fast det kanske var bäst att jag höll mig borta. De var ju faktiskt ihop. Fast jag kunde inte sluta tänka på henne. Hon var bara så... perfekt. Hon var snäll, snygg, vacker, söt och ja... bra i sängen. Nej, sluta Harry. Du får verkligen inte tänka så. Äckel!

Jag drog den blöta handduken över ansiktet igen. Det värsta var borta, men jag blödde fortfarande ur näsan. Hoppas att den inte var bruten. Men egentligen, vilket svin jag är! Frustrerad över alla tankar som for omkring inom mig slängde jag iväg den inte längre vita handduken och sprang mot mitt rum. Jag måste i alla fall säga förlåt, eller något. Jag drog fram min iPhone och tog fram Annies nummer.

 

 

Hoppas hon tar emot min ursäkt. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Otåligt satt jag och ruskade på benet och höll hårt om mobilen. Svara då! Det kändes som om jag väntade i år innan mobilen äntligen plinade till.

 

 

Det kanske var dumt av mig att skriva så, eller. Efter bara någon minut plingade min mobil till och med en klump i magen låste jag upp den för att kolla vad det stod. Jag tror att hakan föll ner i marken när jag såg medelandet. Jahapp, det var ju... konstigt...