One Direction fanfictions

Det här var verkligen inte väntat. Jag var tvungen att läsa igenom medelandet flera gånger innan jag riktigt förstod vad som stod.

 

Så hon gillade mig? Eller? Hon visste verkligen hur hon skulle göra för att få mig förvirrad. Först skrev hon ju att hon gillade mig. Men sedan skrev hon att hon inte gillade mig. Fast hon skrev ju att hon gillade mig igen efter det. Varför måste hon skriva så himla komplicerat? Vare sig hon vill eller inte så måste jag prata med henne. Öga mot öga. Kunde hon säga att hon gillade mig på sms så kunde hon lika gärna göra det öga mot öga, eller? Nej, jag måste träffa henne, nu. Jag sprang ner till hallen och hoppade i första bästa skor och tog tag i en jacka. Det hade börjat regna ute så jag tror jag tar bilen. Fast, nja. Det är ju inte så långt dit. Bara igenom en liten skog och sedan är man framme. Jag drog luvan över mitt lockiga hår och sprang ut mot skogen. Under tiden jag gick kunde jag känna hur mina byxor blev blötare och blötare och hur mitt hår hade klibbat fast sig längs mina kinder.

Efter tio minuter så hade jag kommit fram och jag stod nu helt planlös utanför hennes hus. Jahapp, vad är nu planen. Ska jag bara storma in och säga vad jag tycker? Eller ska jag vänd och fega ur? Jag vänder. Jag kom kanske tre steg bort innan jag vände mig om igen och stormade upp till dörren. Halvt mot min vilja satte jag tummen på ring klockan och tryckte sakta in den. Ett dovt plingande hördes från andra sidan och jag kunde höra hur någon kom mot dörren. Sakta öppnades den och jag kunde först inte se om det var någon där. I alla fall ingen i min höjd... Jag kollade ner och möttes av en liten kille med kolabrunt hår,ett par isblåa ögon mitt i ansiktet och ett stort men sömnigt leende. Precis likadana ögon som Annie. Det måste vara hennes lillebror. Ja, vem skulle det annars vara.

"Hello, wo are yo?" Hans knackiga engelska fick mig att le brett. Så gulligt. Jag satte mig på knä och räckte fram handen till han att skaka. "Hi, I'm Harry. What's your name?" Han tog fundersamt i min hand och log. "I'm William! Wy are yo here?" Jag log åter igen åt hans dåliga uttal och släppte hans hand. "Is Annie home?" Han sprang upp för trappan och kom ner några sekunder senare, fast den gången med en flicka strax efter honom. Annie. Hon hade ett brett leende på munnen, enda tills hon såg mig... Hon viskade någonting till William som skuttade iväg mot köket.

"What are you doing here?" Hennes ansikte var totalt blankt. Som ett papper. Ett tomt papper. Vad som helst skulle kunna poppa upp på det. Inget var bestämmt. "Well... Uh... We need to talk." sa jag och kliade mig i nacken. "You know, we did talk earlier today too. Remember?" Hon lade sina armar i kors över bröstet och lade all tyngd på höger ben. "Yeah, I know... But, we neer to talk, again. Please?" Hon suckade lätt och gick upp för trappan igen. Som den lilla idioten jag är stod jag kvar i hallen utan att fatta någonting. "Come on then!" Jaha, jag visste väl att jag skulle upp...

Varför? Varför skulle han vara tvungen att komma? Ville han få mig ännu ledsnare? Jag satte mig ner i min säng och Harry satte sig mitt imot. Han kanske satt lite för nära...

"So...?" sa jag och kollade på den nervösa pojken. "Well... I just wanna know... Do you like me?" Nej! Varför var han tvungen att fråga det. Jag kände hur en liten klump i min mage växte sig större och hur jag hade stelnat till. Det kändes som om att hela världen hade blivit mindre och var på väg att sluka mig levande. Vilket den gärna kunde få göra nu... Gillade jag Harry? Nej jag gillar Niall, bara Niall! "Well... I like you as a friend... only. I really like Niall. I love him..." Harry gav mig en besviken blick och han var nästan påväg att bryta ut i tårar. Fy, vad sött. "Okay... But can we please be friends?"

"Yeah, why not." Ett litet snett leende började visa sig på hans läppar och han höll ut sina armar. "Hug? A friend hug." Jag suckade lätt men lutade mig fram och kramade honom. En mjuk doft av någon slags parfym slog till mina luktsinnen. Hans kramar måste vara de bästa. Jag kände mig som hemma i dem. Det var som om att jag hörde till hans famn. Nej nej. Anne-Louise Sanders, nu slutar du tänka så! Du har Niall.

 

 

Allting hade rullat på riktigt bra. Jag var lyckligt lottad som hade en som Niall. Han var perfekt. Harry och jag var vänner och livet i skolan hade blivit mycket bättre. Folk som inte var Fiona, Niall eller Harry pratade med mig, vilket var en chock för mig de första dagarna. man kan verkligen säga att mitt självförtroende hade blivit bättre. Man kan nästan säga att jag hade blivit populär. Ja, jag hade blivit populär. Jag hängde med det "coola" gänget vilket inkluderade Harry, Liam, Louis, Fiona, Niall, jag och Allison. Ja, ni hörde rätt. Allison. Hon och Louis hade blivit ihop för några dagar sedan. Så det betyder att Zayn inte direkt var glad. Han och Louis ålg verkligen i krig. Allison har faktiskt blivit snällare, men inte lika snäll som hon var för tre år sedan. Hon kunde fortfarande ge mig bitchiga blickar, himla med ögorna och allt annat typiskt bitchiga tjejer gör.

"Movie-night at my house tonight?" sa Louis som hoppade omkring som den dåren han är. "I'll be there for you!" började Liam sjunga och alla brast i skratt. "So, what time?" sa Niall och lade en arm om mig. Gu så jag älskade att ha hans arm runt om mig. Det kändes så tryggt och mysigt. "Well, I said Movie-NIGHT so maybe around nine and then you can stay for the night." sa Louis som verkade ännu mer hyper än innan. "So, it'll be like a sleepover?" sa Fiona och höjde ögonbrynen. "Are we gonna stay up all night?" sa Liam och såg en aning orolig ut. Typiskt Liam. Alltid misstänksam. "Yes! Everybody in on it!?" Alla nickade och tyckte att det lät som en bra idé. Det här kommer bli kul!