One Direction fanfictions

Jag satt med bena i kors i min säng och stirrade ut i tomma intet. Niall hade gått hem för någon timme sedan, och jag hade suttit här enda sedan dess. Jag menar, jag vet inte vad jag ska göra. Vad jag ska säga. Hur ska jag berätta det här för pappa? Jag klarar inte av det. Det är ett barn. Ett levande barn i min mage.

Jag reste mig upp och ställde mig framför den stora spegeln. Försiktgt drog jag händerna över min mage och försökte kolla om det syntes. Snabbt drog jag ner tröjan igen och slängde mig i sängen. Aouch. Jag kanske inte ska slänga mig hit och dit... Jag drog fram min dagbok som låg i säkert förvar under min madrass. Den sönderklottrade boken kunde vara min bästa vän ibland. Särskilt nu. På något sätt så måste jag skriva av mig. Snabbt och slarvigt skrev jag ner allt som jag tänkte på. Det var då det slog mig; jag måste kolla vem som är pappan. Det kan inte vara Harry; det var för länge sedan. Liam kan det vara, och lika med Niall. Så antingen går jag och bär på ett barn som har killen jag älskar som pappa, eller ett barn som har killen jag helt enkelt bara låg med utan att tänka på det. Fan, vad livet kan vara komplicerat ibland.

Två timmar senare - då klockan var 20.23 - stod jag och Alli i receptionen på sjukhuset. Nu tänker ni säkert; "Du är väl inte bra kompis med Alli?" Jo, det är jag. Under de senaste veckorna har vi blivit bra vänner igen. Hon är riktigt snäll faktiskt.

"I can't do this." mumlade jag och Alli ställde sig framför mig med händerna placerade på mina axlar. "Yes you can. You're strong! And I'm here with you. All you gotta do is go in there and... Well I don't know what will happen next - but I'm sure it will be alright!" sa hon och kollade med en varm blick på mig. "Than you. Can you come with me?" Hon nickade och doktorn förde oss in till ett rum. Vi satte oss på de två stolarna som fanns i rummet och några minuter senare kom en kvinnlig läkare in.

"Hello Annie! I'm Dr. Gardson but you can call me Lola." sa läkaren som visst hette Lola och vi skakade hand. "So you're here because you're pregnant and you wanna know who's the father? Am I right?" sa hon och läste i papprerna. Jag nickade smått och hon log. "You can lay down on the bed and I'll be back in a minute." sa hon och försvann ut ur rummet. Jag gick nervöst över till sängen och lade mig ner. Alli stod bredvid mig och jag tog ett stadigt grepp om hennes hand. Precis som hon sa så kom hon tillbaka en minut senare med ett litet bord. "First we have to take a look at the baby. Maybe you wanna know if it's a girl or a boy?" Jag nickade försiktigt och Lola plockade fram något slags majonäs liknande klägg. Hon drog upp min tröja och smörjde på geggan. Helt plötsligt med hjälp av någon manick hade hon fått upp en konstig bild på monitorn. "That's your baby-" Hon avslutade sig själv och gick fram till bilden. Hon suckade och vände sig mot mig. "I'm sorry, hun. It's dead." sa hon och log medlidande. Va? Är den död? Ska jag vara glad över det? "I'll leave you alone." sa hon och gick ut ur rummet efter att hon torkat bort geggan från min mage. Alla känslor var som bort blåsta. Vad ska jag tycka? "I'm sorry, babe. But maybe it's best this way.." viskade Alli och lade sig bredvid mig. "I- I- I don't know what to think?" Ville jag ha barnet? Nej, det är nog bäst såhär. Eller... Vi låg en stud i tystnad innan Lola kom in igen. "Here. Take these and the fetus will come out when you pee." Sa hon och gav mig några piller. Vadå, ska jag kissa ut barnet? Sjukt...

Jag kollade på Annie som satt helt rakt upp och ned utan några känslor alls. Stackarn. Hon tryckte i sig ett piller och svalde med en klunk vatten. Jag reste mig upp och stannade till. Min mage började göra riktigt ont och nästan dunka. Jag tog tag i närmaste sak och kände hur benen blev till gelé. Nästa sekund låg jag där på golvet med två urskiljaktiga människor över mig. Allt svartnade och kroppendomnade bort. Sedan var jag borta...