One Direction fanfictions

Jag vaknade upp av flera oroliga röster i rummet. Vart är jag? Försiktigt försökte jag öppna mina tunga ögonlock. Framför mig satt Annie och Lola och stirrade på mig.

"Where am I?" sa jag och kliade mig i huvudet. "At the hospital. You got a cramp cause of your cancer. The doctors did a surgery and your tumor is gone. You've slept for a day now." sa Lola. Jag kollade runt i rummet och såg sju bekanta ansikten. Annie.. Niall.. Fiona.. Liam.. Harry.. Louis.. Zayn.. Vad gör han här!? Jag kollade noggrannare på Zayn som stod i dörröppningen. "What are you doing here!?" skrek jag i samma veva som jag satte mig upp i sängen. De andra kollade bak på Zayn och gav ifrån sig små fejkade leenden. "Can we talk in private?" frågade han och de andra lämnade rummet. Jag satte mig och dinglade med benen över sängkanten och Zayn slog sig ner bredvid mig. "What is it?" sa jag och stirrade ner på mina fingrar som lekte runt med varandra. "I'm so sorry for what I said. I heard Louis and Liam talk about you beeing at the hospital an I just had to come. I don't know why I've been such an asswhole. You and Louis look so happy together, I guess I was jealous of you and him. Can you please forgive me? I mean your story is horrible and I can't be mad at you. I'm sorry. Friends?" Jag tog några sekunder för att ta in det han nyss sa innan jag vände mig mot honom. Han kollade upp på mig och skyldighet och sorg fyllde hans ögon. Han kanske talar sanning. "Friends." flinade jag och kramade om honom. Det kanske är dags att lämna det förflutna och bli vän med honom igen. "Good." flinade han.

Jag gick fram till kaffemaskinen och tröck på knappen. Undrar vad Zayn säger till Alli? Undrar om hon mår bra nu? Jag drogs tillbaka till verkligheten av att det heta kaffet rann ner för min hand. Jag hoppade till av hettan och drog undan muggen. De andra satt tysta i de två sofforna några meter bort och bara tom glodde. Jag pillrade fram pillrerna och ställde ner muggen. Justsom jag skulle till att svälja det första pillret kom en doktor och stoppade mig.

"What are you doing with these?" frågade han och viftade runt med burken. "Taking them...?" mumlade jag och tog en klunk från kaffet. "Do you know what these are for?"

"Yes..?"

"Who gave you these?"

"Ehm.. Dr. Gardson."

"Dr?! She's just a student! Before you take more of these I'll have to run a few tests on you." sa han och drog med mig bort till ett rum. "I haven't introdused myself. I'm Dr. Brown." sa han och vi skakade hand. Han förde mig till en våg och tog min vikt. Han gick igenom några tester innan han gjorde ett ultraljud.

"Well your baby - or the tiny-tiny fetus that's growing in you - is doing great. Did Lola really say it was dead?" sa han och kollade på mig med en förvirrad blick. Jag nickade och satte mig upp. Så den lever? Kan dom ta och bestämma sig!? "So I'm pregnant?" Han nickade och jag reste mig upp och lämnade rummet. Snacka om att jag är en aning förvirrad nu. Lita aldrig på sjukhus...

Varför har jag bettet mig som ett as mot Allison? Hennes förflutna är hemskt! Och jag har varit så hemsk. Hon är ju så glad med Louis. Det är bäst att jag lämnar dem i fred. Jag kramade om Alli en sista gång och gick ut till de andra. Jag slog mig ner på en stol mitt emot sofforna och stirrade ner i golvet.

"So? What happened? Did you tell her?" frågade Harry och stirrade på mig. Jag nickade och kollade upp på de andra. De nickade smått och återgick till sina mobiler. Min blick mötte en rödhårig flickas gröna ögon och jag trodde jag skulle smälta. Vilka ögon! Jag flashade ett leende och hon rodnade smått. Wow, hon var vacker.

---