One Direction fanfictions

Deras ögonbryn höjdes och de fick äcklade och förvånade miner i deras skägg klädda ansikten. ”Wow. That was-” började Christian. ”Really messy.” fyllde en annan utav dem i. Jag nickade och ryckte på axlarna och gick tillbaka till mitt rum. Precis när jag skulle till att svänga in på mitt rum kände jag en bubblande känsla i magen. Jag vek snabbt av åt andra hållet och sprang in på toan. Bakfylla, måste fan vara det värsta som finns...

Jag vaknade av en ilsken pappa som kom inrusande i mitt rum och skrek, svor och visade mycket rädsla. Jag förstod han. Jag hade ju varit borta hela natten och låg nu i min säng i leriga kläder, en andedräkt som troligen stank och jag såg säkert inte ut att ha betett mig. För varje ord han skrek åt mig kände jag hur gråten började närma sig. Jag hade svikit min pappa. Han var den enda vuxna personen som fanns kvar i mitt liv, och hans äldsta som alltid hade betett sig bra hade varit ute hela natten och festat. Tår efter tår började rinna ner för mitt ansikte. Han suckade djupt och lämnade mitt rum samtidigt som han sa något i stilen med 'You betrayed both me and your mother..'

Att han nämnde min mamma i ett sånt här läge var hemskt. Nu mådde jag ju ännu värre. Meningen han hade sagt fastnade i mitt huvud och tårarna började strömma ut mina svartkladdiga ögon. Jag kände hur det började bubbla i magen och jag sprang mot toaletten. Resten av min Söndag spenderade jag åt att sitta hukad över toan, grina ögonen ur mig och sitta vid datorn och kolla runt om någon hade skrivit något om gårdagen så att jag kunde få svar på mina frågor. Fast den största delen av dagen spenderade jag åt att bara må dåligt, liggande i min säng med huvudet mot kudden och grinade. När jag låg där och bara grät och tänkte och allt var som värst, kände jag hur små mjuka tassar klev lätt på min rygg. De små tassarna hann inte långt innan den lilla krabaten föll ner och rullade ner från min rygg och hamnade alldeles intill mitt huvud. Jag kunde inte hindra mina läppar som sakta formade ett leende. Jag vände mitt huvud mot Daisy som låg på rygg bredvid mitt huvud. Så söt! Fast till och med att tänka på Daisy fick mig att börja grina. Det var min mamma som hade köpt henne året då hon gick bort. Fast endå kändes det skönt att hon var här bredvid mig. Det kändes som om att mamma levde kvar i Daisy. Jag slängde benen över kanten och lyfte upp den lilla söta hårbollen. Hårt men försiktigt kramade jag om henne. Värmen som fanns i den lilla kroppen strömmade in i min kropp och gav mig faktiskt lite hopp. Hon sprattlade omkring i mitt grepp och jag släppte ner henne på golvet. Med små klumpiga steg tassade hon ut ur mitt rum. Visst var hon inte kattunge längre men hon hade kvar den där lilla kattunges kroppen.

Jag lät ett leende smyga upp sig på mina läppar och jag gick med tunga steg mot badrummet. Snabbt duschade jag av mig leran och stanken. Jag drog på mig en over-size tröja och ett par jogging byxor och gick tillbaka till mitt rum. Alldeles innan jag stängde min dörr kände jag hur min mage började kurra. Inte så konstigt. Jag hade inte ätit på minst ett dygn och klockan var 16.47. Jag gick ner till köket där jag möttes av två helt olika blickar. Först den arga och besvikna som kom från pappa, och sedan det lilla söta leendet och skrattet från min bror. Utan att säga ett ord till någon utav dem gick jag fram till kylen och tog fram en låda med rester från igår. Pappa hade åter igen börjat säga allt han tyckte om det jag gjorde. Han pratade på som en galning och jag hörde kanske hälften av vad han sa. Jag kände hur huvudvärken jag hade haft tidigare kom krypande tillbaka. Jag orkade inge mer utskällning. Speciellt inte när William var här. Den sista meningen han sa hörde jag gott och väl. ”Do something right at least, and go play with William or something..”

Jag ville inte bråka eller tjafsa mer så jag löd han och lyfte upp William. Jag tog med honom till hans rum där jag släppte ner han på golvet.

”So, what do you want to do?” frågade jag honom med den gladaste rösten jag kunde få fram. Han pekade mot den enorma lådan formad som en borg, och sprang mot den. Leksak efter leksak slängde han fram. Jag försökte mitt bästa och satte mig ner bredvid honom och började leka med det närmaste jag kunde hitta. Jag måste erkänna att det var rätt kul, ända tills pappa kom tillbaka.. Skulle han börja igen, och nu när William var här? Ja, det gjorde han. Han började tjata på om allt han redan hade sagt hundra gånger. Jag stod inte ut en sekund till. Jag reste mig upp och gick med bestämda steg ut från huset. Jag måste ha lite tyst tid för mig själv, så att jag bara kunde tänka. Mina fötter styrde mig ut mot den lilla parken, där jag i det blöta gräset satte mig ner.

Nu fick jag äntligen tid till att skriva! Jag har varit jätte upptagen, men idag regnade det så då kunde jag skriva. TAAACK för alla kommentarer! Och min statistik har ökat under de senaste dagarna så nu tänker jag säga 20 kommentarer till nästa kapitel ;)

Ps. Ignorera texten på bilden

Kraam Ella xx