One Direction fanfictions

Halva magen syntes och byxorna var hemskt tajta. Men jag kände mig nöjd. Jag kände mig snygg och till och med nästan lite het. Men att killar stod och gjorde ifrån sig ljud och visslade var bara konstigt. Det ända jag bar idag som jag verkligen trivdes i var mina slitna converse och mina glasögon. Fiona må ha haft sönder dem på gallerian, men en smart tjej har alltid ett par extra.

Jag rättade till mina glasögon och började gå mot Fysikklassrummet som låg på tredje våningen. Jag bet mig löst på insidan av läppen och gick med blicken i marken upp till lektionen.

I mitten, precis i mitten av klassrummet, satt jag nedsjunken i min stol och fipplade med pennan. Fysik var inte mitt starkaste ämne. Mr. Drowting var inte direkt den strängaste läraren. Snarare så stod han och halvsov fram vid svarta-tavlan. Jag hade inte sett Annie idag. Är hon hemma och är sjuk? Skolkar? Nej, skolka skulle hon då aldrig göra. Men vart är hon. Diskret vände jag huvudet bakåt för att kolla om hon satt där. Ingen Annie. Jag vände sakta tillbaka huvudet och kollade fram på Mr. Dowting som hade ställt en fråga om elektrisk laddning. Ingen räckte upp handen för att få svara. Hade Annie varit här är jag säker på att hon skulle ha svarat. Han kollade på mig och reste ögonbrynen. ”Mr. Horan, do you know the answer? Can you tell your class what it is?” frågade han med en rätt så släpig röst. Jag kollade mig runt och svalde klumpen som hade uppstått i min hals.

”Ehm... It's all abo-” jag avbröts av skolklockan som ringde ut till rast. Yes! Egentligen visste jag inte alls vad han menade, så jag är glad att jag slapp förklara. Jag samlade ihop mina böcker, men satt kvar och väntade tills alla hade gått. Det blev totalt kaos när det ringde ut. Man hade noll chans att klämma sig ut ur dörren samtidigt som tjugo andra elever. Elev efter elev trängde sig ut ur klassrummet med famnen full av böcker. Min blick följde de som gick ut ur dörren. Kan det.. Annie!? Nej. Inte i sådana kläder! Min blick hade stannat på en flicka som stod alldeles vid dörren. Jag fick frö mig att det var Annie. Eftersom att hennes hår var snarlikt Annies hår. Men de kläderna. Tajta jeans och ett kort-kort linne. Nej, det skulle hon nog aldrig ha på sig. Jag hade endast känt Annie i en vecka, men hon var den typen av tjejen som inte hade sådana kläder. Det var något speciellt med henne. Hon var inte som de andra. Utan hon var snäll. Och hon var riktigt söt! Första gången jag såg henne tyckte jag inte att hon var speciell, med gud så fel jag hade. Hon var fantastisk. Jag trodde jag skulle drunkna i hennes ögon första gången jag kollade in i dem.

Flickan vid dörren kollade snabbt bakåt, och ja, det var Annie. De stora glasögonen sa allt. Jag lyckades fånga hennes blick en snabb sväng. Men så fort hon märkte det drog hon snabbt bort den och trippade snabbt ut ur rummet. Vad fan hade hon gjort med sig själv? De där kläderna? Jag flög upp ur stolen och satte fart ut ur klassrummet. Hon kastade en snabb blick bak mot mig, men när hon såg mig började hon gå ännu snabbare. Jag hände på hennes fart och började knappa in på henne. Men det var inte länge. Hon började springa ner för trapporna. Jag kände mig desperat av att få svar på allt jag tänkte på – festen, kläderna, allt! Förvirrad bland alla elever som gick upp och ner i trapporna försökte jag ta mig ner mot henne. Det var totalt betydelse löst att ens försöka. Jag stannade upp och såg sakta hur hennes lilla huvud försvann ur mitt sikte.

Miss. Joan pratade på om något helt ofattbart, enligt mig. Jag lyssnade med ett halvt öra och hörde kanske vart tionde ord. Det jag förstod var att hon pratade om Englands lantliv för länge sedan. Eller jag tror hon pratade om det? Någon ting sådant i alla fall. Vi var ju ändå på Engelska lektionen. Fast... Nä.. jag hade inte en aning om vad hon pratade om. All min fokus låg på Liam. Eller, Liams rygg. Han satt framför mig och jag såg inget annat än hans rygg. Han var min. Bara min. En perfekt pojkvän faktiskt. Snäll, supersnygg, muskulös, rolig... Ja, jag kund snacka länge om allt han var. Han var helt enkelt perfekt. Jag kan knappast säga att jag var perfekt..

Jag vaknade upp ur mitt dagdrömmande av att Miss. Joan stod på huk framför mig och harklade sig. ”Miss. Horan, if there's something you want to say, please raise your hand. And please say something that's important..” sa hon och reste sig för att gå tillbaka.

Jag har inte sagt någonting. Eller har jag? Liam kollade bak på mig och log. ”So, you think I'm sexy?” viskade han och log halvt hånande. ”What? Did I say that?” Hade jag verkligen sagt rakt ut i

lektionen att Liam var sexig? Jag märkte hu mitt ansikte fick en lätt rosa färg och det enda jag ville göra var att försvinna. Sjunka rakt igenom golvet och bara försvinna. Som tur var så räddade skolklockan mig. Jag slapp sitta och skämmas över att jag troligen hade sagt rakt ut på lektionen att Liam var sexig. Liam kom fram till mig och log ett enormt gulligt leende, och jag tog tag i mina böcker och reste mig upp. Jag gav honom ett snabbt leende och en puss och sprang iväg mot mitt skåp. Liam skulle iväg till spanska lektionen och jag skulle till drama. Äntligen en lektion jag skulle ha med Annie. Jag hade inte sett henne sedan festen. Vi måste verkligen prata om det som hände.

Blev ett normallångt kapitel ändå. Men hoppas ni gillar det! :) Och vad är det här med Niall? Hur kommer det bli med Fiona och Annie när de träffas?

Jag har haft fullt upp dessa dagar och känner mig hemsk för min usla uppdatering :(

Men vi säger 20+ kommentarer till nästa också!

Och läs min bästis fanfic också, den hittar ni HÄR. Den är jätte bra!!

Följ mig gärna på mina twitter konton @Ellas1Direction och @Ella_Linnea