One Direction fanfictions

Nej, Varför skulle jag vara med Harry? Kunde jag inte få vara med Fiona istället? Alla andra jobbade kille och kille eller tjej och tjej, så varför var jag tvungen att vara med en kille. Och varför just Harry?

”I'm sorry fo-” utan att tänka sa jag det, men blev stoppad. ”It's okay, I'm over it. It was one night, just one night.” sa Harry snabbt och rätt så känslolöst. Orden sved. Det sved något otroligt mycket. Hur kunde han säga så. Såklart att han inte gillade mig. Jag visste det. Jag är bara lilla Annie. Jag är ingen...

Dagens sista lektion var äntligen slut och jag började slött gå ner mot entrén. Inte en lektion hade jag haft med Allison. Inte en enda. Förut brukade vi ha både drama och matte tillsammans, men det blev inte mycket gjort på lektionerna så de särade på oss. Jag hade även problem med att hålla ilskan i styr på de lektionerna, för Harry, Liam och Louis var även i de klasserna. Varför vet jag inte men jag hade något emot de tre. Eller, jag vet varför. Dom är ju populärast på skolan. Harry och Liam var nog okej, men Louis hade jag verkligen inte ”klickat” med. Inte så konstigt det heller. Jag visste så väl att han var kär i Allison. Min Allison. Han ska aldrig få henne. Hon är min, bara min. Egentligen är jag inte störtkär i henne, men hon är så himla snygg. Man brukar säga att det är insidan som räknas, men enligt mig är det talesättet bara skitsnack. Är en tjej het då vill man helt enkelt ha henne. Det är väl så det funkar, eller? I alla fall för mig. Allison var lugnt skolans hetaste och populäraste tjej, så Louis skulle då verkligen inte få henne. Han hade redan tillräckligt med popularitetsstatus. Visst var jag verkligen inte fulare än dem - jag menar titta på mig, jag är skitsnygg - men alla verkade tycka att det var något speciellt med dem. Varför förstår jag inte. Men även jag hade en status. En riktigt bra en också. De flesta hade utsett mig som skolans badboy, andra som skolans player – vilket jag verkligen inte förstod eftersom jag har en flickvän – och vissa tyckte inte om mig. Men de som inte tyckte om mig borde verkligen skaffa lite vett. Jag menar, jag har allt. Populariteten som behövs, utseendet, en störthet flickvän och ja, jag är helt enkelt snygg.

Jag vaknade upp ur mina tankar av att någon hoppade på mig bakifrån och hårt drog sina armar runt mig. Såklart visste jag att det var Allison. Vem skulle det annars vara som hoppade på mig och kramade mig? Jag snurrade runt och böjde ner mitt huvud och kysste henne lätt på munnen. Hon var kanske ett huvud lägre än jag så det var en aning jobbigt för nacken att kyssa henne.

”Hey babe. I've missed you.” sa jag samtidigt som jag lekte runt med fingrarna i hennes ljusblonda långa hår.

”I've missed you more.” sa hon och kollade på mig med hennes klargröna ögon. Alltid var det så. Alltid skulle tjejer dra till med att de hade saknat en mer eller att de älskade en mer. Larvigt.

Det kändes rätt bra att Fiona åter en gång hade tagit mina glasögon och stampat ner dem, för just nu kunde jag inte låta bli att gråta. Jag visste nästan att han inte skulle gilla mig, men det han sa och hur han sa det sårade verkligen mig. Det sårade mig verkligen jätte mycket.

”Annie, don't cry over him. He don't know what a beautiful and perfect girl he's missing out on.” sa Fiona som hade ställt sig framför mig med händerna på mina axlar och en medlidande blick.

”He's not 'missing out on' anything. I'm just Anne-Louise, a girl who nobody like or cares about.” sa jag i samma sväng som ännu fler tårar började rinna ner för mina kinder. Det var ju helt sant. Jag är bara Anne-Louise Sanders. En flicka som jobbar häcken av sig i skolan, är riktigt töntig och knappt älskad av sin pappa. Det var i alla fall så det verkade vara.

”Wait, is your name Anne-Louise?” Jag fick en förvirrad blick från Fiona som tydligen inte hade snappat upp att mitt namn inte var Annie.

”Yes, but please don't call me that..” Jag förstår inte riktigt hur hon kunde ändra ämne till något sådant när jag var ledsen. ”I won't. But please some with me home. You can't sit here all day. I mean you're in a classroom, crying. Come with me home and we can talk about it.” sa hon och gav mig en bedjande min. ”No, I just want to get home.” hon fick ett kort och enkelt svar. Det var helt enkelt så. Jag ville bara hem. Hem till min säng. Till Daisy. Hon kunde ju som sagt alltid få mig på hyfsat humör. Fiona hade gjort tillräckligt idag. Vem vet vad som skulle flyga i henne om jag följde med henne hem.

”Okey, but I'll walk you home at least. I want to be sure you'll get hom today, and not sit here all day.” Jag gav henne en lätt nickning och vi gick ut från skolan.

När jag öppnade skolans entrédörr möttes jag av ett friskt och varmt väder. London kunde verkligen vara en skit stad, men det är det här jag älskar med det. Jag älskar verkligen London. Aldrig skulle jag kunna flytta här ifrån.

Vägen hem var ganska kort men vi fick sällskap av en pinsam tystnad. Jag gick hela vägen med blicken ner mot marken och Fiona försökte få mig att prata. Hon gjorde ett bra försök men lyckades inte. Äntligen var vi framme vid våran lilla gata och tystnaden sprack.

”Thank you.” sa jag tyst och vek in mot mitt hus. Varför jag sa tack vet jag inte riktigt. Jag antar att jag var riktigt glad att hon följde mig hem och allt hon sa.

”Bye, Annie.” var det sista jag hörde innan jag smällde igen dörren.

Dåså, här har vi kapitel 21. Hoppas det blev bra!

Jag hann inte läsa igenom så ni får ursäkta små stavfel/gramatik-fel.

Tack till alla som kommenterar! Fortsätt så!!

20+ till kapitel 22 (som kan bli extra långt) ;) xx