One Direction fanfictions

”Hi, it's Annie. Is Fiona there?” frågade jag. ”No, she's out with Liam.” sa han med hans mjuka gulliga röst. ”Ah, okay..” vad skulle jag nu säga? ”Niall..”

”Yeah?” jag kunde nästan se framför mig hur han satt och fipplade runt med tungan i munnen.

”Can I come over?” sa jag utan att tänka mig för. Men varför inte? Niall är ju jättesnäll.

”Sure.” All nervositet som bildats inom mig i väntan på svar flög iväg från min kropp. ”Great, I'll be there in a minute. Bye!” sa jag glatt och kände hur jag helt plötsligt hade blivit hundra gånger gladare. ”Bye!”

Jag lade på och sprang ut till hallen och drog på skorna. ”Bye, dad!” sa jag sekunden innan jag smällde igen dörren och försvann över gatan mot Nialls hus.

Nej! Varför var hon tvungen att komma över just nu? Visst är jag jätteglad att hon ville komma hit. Hit till mig. Eller, hon ville ju faktiskt prata med Fiona. Men jag tar det som en bra sak att hon ville prata med mig. Fast, hur u hela friden ska jag kunna hinna städa undan alla kläder och allt annat skit som ligger utspritt över mitt rum? Jag kan ju knappast vara stolt över att mitt skrivbord är rent. Efter att ha slängt en snabb blick ut genom fönstret sprang jag snabbt upp till mitt rum. När man öppnade dörren var det första man såg en stor tom pizza kartong som stod mitt på det ljusa trägolvet. Nja, den var inte helt tom... Den var halvt tom. Jag sprang fram till kartongen och plockade upp den. En hemsk odör av gammal pizza slog upp i mitt ansikte. Fy! Varför har jag inte märkt att den luktade så äckligt? Jag menar, den står i mitten av mitt rum, jag borde ha märkt den hemska lukten. I panik och stress sprang jag ner till nedervåningen och vek av mot köket. Jag gjorde ett tappert försök att få ner pizzakartongen i sopkorgen, men lyckades inte. Satan, nu var jag tvungen att gå ut till soptunnan ute. Och Annie kunde komma vilken sekund som helst, och jag hade bara tagit reda på en pizzakartong. Det var inte direkt värsta framsteget. Stressen hade verkligen slagit till ordentligt nu, men jag fick något ryck och sprang ut till soptunnan.

”Hi, Niall! Why... are you out in your boxers?” sa Annie som hade kommit fram till mig och gav mig ett undrande flin. Va? Var jag i endast mina kalsonger? Jag kollade ner på mig själv och, ja, jag stod ute i endast ett linne och ett par kalsonger. Här går jag och får panik över en pizzakartong, när jag borde klä på mig ett par byxor i alla fall. Och som pricken över i:et så var jag ute också. Perfekt...

”Ehm... I was just going to... this pizza... Ehm, I don't know.” sa jag samtidigt som jag kollade runt om mig för att se om det var någon ute. Faktiskt hade jag lite tur idag, för ingen var ute. Men Annie var ute. Varför skulle just hon av alla levande ting, se mig ute i mina kalsonger? Jag riktigt kände hur mitt ansikte hade ändrat färg och troligen var lika rött som en tomat. ”Haha, okay Niall?” sa hon, fortfarande med samma undrande blick. ”Come on in.” sa jag och visade med armen mot huset. Annie följde mig in och jag kunde riktigt höra hur hon små fnissade bakom mig. Ett tag undrade jag faktiskt varför hon fnissade, men när jag kom på att jag var klädd såhär så var det ganska uppenbart.

”Can you wait here for a second? I'm just going to out in some clothes..” sa jag och rodnade smått. Hon nickade till svar och jag sprang upp till mitt rum. Jag smällde upp min dörr och sprang runt som en galning i mitt rum. Sak efter sak åkte ner i soptunnan, och de kläder som låg i rummet slängde jag antingen in i garderoben eller in under sängen. Jag kunde verkligen inte ta in en tjej i mitt rum om det var såhär stökigt. Särskilt inte Annie. Snabbt drog jag på mig närmaste byxor och drog av mig linnet. I samma sväng som jag lade in linnet i garderoben tog jag fram en t-shirt som jag trädde över huvudet. Jag granskade mitt rum och var faktiskt hyfsat nöjd över resultatet. Det såg bättre ut än före. Efter en sista koll över rummet sprang jag ner till vardagsrummet där jag hade lämnat Annie.

Vi gick upp till mitt rum och jag slog mig ner på min säng. Först trodde jag inte att Annie skulle sätta sig, men det gjorde hon.

”So... Why are you sad? Do you wanna talk about?” frågade jag henne samtidigt som jag kollade upp mot henne. Det kanske inte var min sak att lägga sig i. Men hon verkade på något sätt nedstämd. Hon hade inte den där gnistan som alltid sprudlade ur henne. På något sätt kändes hennes kristallklara ögon en aning döda. Så någonting måste vara fel. Hon kollade upp på mig och jag kunde se precis vad hon tänkte. Hur visste du att jag var ledsen?

”Well, it's a long story..” jag kunde se hur gråten var nära. Det hade verkligen hänt något. Något riktigt hemsk, skulle jag gissa. ”Tell me. Well, if you want to.”

”Ehm, it's kind of... weird. It's weird to talk about.” sa hon och kollade ner på sina fingrar som lekte runt med varandra. ”You can tell me. I won't judge. Promise.” Hon kollade upp på mig igen och gav ifrån sig ett osäkert leende. ”Okay.. Well, at the party..” Nej, vad hade nu Fiona lurat i henne? Jag visste att något hemskt skulle hända. ”I kind of... I kissed Harry, Harry Styles.” sa hon och kollade upp på mig. Jag letade upp hennes ögon och sa ”It was just a kiss, it can't be that bad?” jag såg hur osäkerheten växte i hennes ögon. Jag tyckte synd om henne. Man såg det i hennes ögon, något hemskt hade hänt. ”Well, it wasn't just a kiss... It kind of went longer than just a kiss...” Va? Hade hon... Va? ”Like, how long?” dum fråga. Jag visste precis hur långt det hade gått. Men jag ville höra det från henne. Jag ville bara inte tro på det. ”Well, you know.. Long.. And then Fiona and I kin-” Jag visste det. Jag visste att Fiona hade gjort något. ”What did Fiona do to yo!?” ytterligare en dum fråga. Jag visste nog precis vad Fiona hade lurat i henne. Men varför Annie. Annie är ju så.. så.. perfekt.

”Well, you know...” sa hon osäkert med en aning hackig röst. ”Yeah, I know. But why did she do it to you? I mean, you're-” jag stoppade mig själv. Jag kan inte säga det till henne. Nej, aldrig.

”I'm what?” hon kollade upp på mig, men denna gång med lite mer ljus i ögonen. Jag tvekade ett tag men tillslut sa jag det. Jag kunde inte stå emot att säga det. ”You're beautiful, and... perfect.” sa jag med ett generat leende. Även hon fick ett generat leende på läpparna.

”But what happened then? Why are you sad?” hennes leende försvann och gnistan i ögonen följde med. Man kunde se sorgen tydligare än tidigare.

”At the drama lession this morning, I worked with Harry. I tried to talk about what happened but I was cut off. He said ' It's okay, I'm over it. It was one night, just one night.' and the way he said it.. it was just.. Rude.” hon fällde ner sitt huvud och jag kunde se hur några tårar bildades och började rinna ner. Jag klarade inte av att se henne gråta. Jag klarade det bara inte. Försiktigt pekade jag upp hennes haka och kollade in i de vackra ögonen. Man kunde drunkna av de ögonen. Något flög i mig och jag lutade mig fram mot henne. Försiktigt och mjukt placerade jag mina läppar på hennes. Min kyss blev mottagen och det var officiellt en riktigt kyss. Den bästa någonsin...

Så ja! Det här kapitlet var egentligen klart igår, men jag fastnade med en bra bok, och sedan var klockan hux flux 2. Då hade jag verkligen inte ork. Har inte sovit bra på flera nätter så..

Men här är det. Niall, vad gör du? Jaså, du gillar henne, eller? Det får vi se i nästa kapitel.

Om ni har några ideer om nästa kapitel så lämna dem i en kommentar. :)

Jag tänker köra på 20+ igen faktiskt :)

faktiskt gillar inte jag bilder som säger för mycket om kapitlet, jag menar bilden i mitten, den säger en del

Nej, Varför skulle jag vara med Harry? Kunde jag inte få vara med Fiona istället? Alla andra jobbade kille och kille eller tjej och tjej, så varför var jag tvungen att vara med en kille. Och varför just Harry?

”I'm sorry fo-” utan att tänka sa jag det, men blev stoppad. ”It's okay, I'm over it. It was one night, just one night.” sa Harry snabbt och rätt så känslolöst. Orden sved. Det sved något otroligt mycket. Hur kunde han säga så. Såklart att han inte gillade mig. Jag visste det. Jag är bara lilla Annie. Jag är ingen...

Dagens sista lektion var äntligen slut och jag började slött gå ner mot entrén. Inte en lektion hade jag haft med Allison. Inte en enda. Förut brukade vi ha både drama och matte tillsammans, men det blev inte mycket gjort på lektionerna så de särade på oss. Jag hade även problem med att hålla ilskan i styr på de lektionerna, för Harry, Liam och Louis var även i de klasserna. Varför vet jag inte men jag hade något emot de tre. Eller, jag vet varför. Dom är ju populärast på skolan. Harry och Liam var nog okej, men Louis hade jag verkligen inte ”klickat” med. Inte så konstigt det heller. Jag visste så väl att han var kär i Allison. Min Allison. Han ska aldrig få henne. Hon är min, bara min. Egentligen är jag inte störtkär i henne, men hon är så himla snygg. Man brukar säga att det är insidan som räknas, men enligt mig är det talesättet bara skitsnack. Är en tjej het då vill man helt enkelt ha henne. Det är väl så det funkar, eller? I alla fall för mig. Allison var lugnt skolans hetaste och populäraste tjej, så Louis skulle då verkligen inte få henne. Han hade redan tillräckligt med popularitetsstatus. Visst var jag verkligen inte fulare än dem - jag menar titta på mig, jag är skitsnygg - men alla verkade tycka att det var något speciellt med dem. Varför förstår jag inte. Men även jag hade en status. En riktigt bra en också. De flesta hade utsett mig som skolans badboy, andra som skolans player – vilket jag verkligen inte förstod eftersom jag har en flickvän – och vissa tyckte inte om mig. Men de som inte tyckte om mig borde verkligen skaffa lite vett. Jag menar, jag har allt. Populariteten som behövs, utseendet, en störthet flickvän och ja, jag är helt enkelt snygg.

Jag vaknade upp ur mina tankar av att någon hoppade på mig bakifrån och hårt drog sina armar runt mig. Såklart visste jag att det var Allison. Vem skulle det annars vara som hoppade på mig och kramade mig? Jag snurrade runt och böjde ner mitt huvud och kysste henne lätt på munnen. Hon var kanske ett huvud lägre än jag så det var en aning jobbigt för nacken att kyssa henne.

”Hey babe. I've missed you.” sa jag samtidigt som jag lekte runt med fingrarna i hennes ljusblonda långa hår.

”I've missed you more.” sa hon och kollade på mig med hennes klargröna ögon. Alltid var det så. Alltid skulle tjejer dra till med att de hade saknat en mer eller att de älskade en mer. Larvigt.

Det kändes rätt bra att Fiona åter en gång hade tagit mina glasögon och stampat ner dem, för just nu kunde jag inte låta bli att gråta. Jag visste nästan att han inte skulle gilla mig, men det han sa och hur han sa det sårade verkligen mig. Det sårade mig verkligen jätte mycket.

”Annie, don't cry over him. He don't know what a beautiful and perfect girl he's missing out on.” sa Fiona som hade ställt sig framför mig med händerna på mina axlar och en medlidande blick.

”He's not 'missing out on' anything. I'm just Anne-Louise, a girl who nobody like or cares about.” sa jag i samma sväng som ännu fler tårar började rinna ner för mina kinder. Det var ju helt sant. Jag är bara Anne-Louise Sanders. En flicka som jobbar häcken av sig i skolan, är riktigt töntig och knappt älskad av sin pappa. Det var i alla fall så det verkade vara.

”Wait, is your name Anne-Louise?” Jag fick en förvirrad blick från Fiona som tydligen inte hade snappat upp att mitt namn inte var Annie.

”Yes, but please don't call me that..” Jag förstår inte riktigt hur hon kunde ändra ämne till något sådant när jag var ledsen. ”I won't. But please some with me home. You can't sit here all day. I mean you're in a classroom, crying. Come with me home and we can talk about it.” sa hon och gav mig en bedjande min. ”No, I just want to get home.” hon fick ett kort och enkelt svar. Det var helt enkelt så. Jag ville bara hem. Hem till min säng. Till Daisy. Hon kunde ju som sagt alltid få mig på hyfsat humör. Fiona hade gjort tillräckligt idag. Vem vet vad som skulle flyga i henne om jag följde med henne hem.

”Okey, but I'll walk you home at least. I want to be sure you'll get hom today, and not sit here all day.” Jag gav henne en lätt nickning och vi gick ut från skolan.

När jag öppnade skolans entrédörr möttes jag av ett friskt och varmt väder. London kunde verkligen vara en skit stad, men det är det här jag älskar med det. Jag älskar verkligen London. Aldrig skulle jag kunna flytta här ifrån.

Vägen hem var ganska kort men vi fick sällskap av en pinsam tystnad. Jag gick hela vägen med blicken ner mot marken och Fiona försökte få mig att prata. Hon gjorde ett bra försök men lyckades inte. Äntligen var vi framme vid våran lilla gata och tystnaden sprack.

”Thank you.” sa jag tyst och vek in mot mitt hus. Varför jag sa tack vet jag inte riktigt. Jag antar att jag var riktigt glad att hon följde mig hem och allt hon sa.

”Bye, Annie.” var det sista jag hörde innan jag smällde igen dörren.

Dåså, här har vi kapitel 21. Hoppas det blev bra!

Jag hann inte läsa igenom så ni får ursäkta små stavfel/gramatik-fel.

Tack till alla som kommenterar! Fortsätt så!!

20+ till kapitel 22 (som kan bli extra långt) ;) xx