One Direction fanfictions

Vägen hem var ganska kort men vi fick sällskap av en pinsam tystnad. Jag gick hela vägen med blicken ner mot marken och Fiona försökte få mig att prata. Hon gjorde ett bra försök men lyckades inte. Äntligen var vi framme vid våran lilla gata och tystnaden sprack.

”Thank you.” sa jag tyst och vek in mot mitt hus. Varför jag sa tack vet jag inte riktigt. Jag antar att jag var riktigt glad att hon följde mig hem och allt hon sa.

”Bye, Annie.” var det sista jag hörde innan jag smällde igen dörren.

”But, Liam! Can't you just forget about Fiona for one day? We havn't been hanging out for something that feels like years. You are with Fiona every second of the day, and I mean EVERY second!” Jag var totalt frustrerad över att Liam verkligen var tvungen att vara med Fiona varje sekund. Han hade inte varit med mig eller Harry på jätte länge. Det enda han pratar om är Fiona. Fiona hit, och Fiona dit. Fiona sa, Fiona vill. Inte någonsin något om Louis eller Harry. Visst är jag glad för hans skull. Egentligen är jag nästan lite avundsjuk. Avundsjuk på att han faktiskt hade någon som älskade han, och som han älskade. Den han älskade, älskade ju även honom. Det var verkligen jag avundsjuk på..

”But, we decided to go to the movie-theatre today. You can come if you want..” svarade han med en riktigt låg röst på det sista. Alltså verkade det som om att han inte ville att varken jag eller Harry skulle följa med. ”No, I know you want to go with her alone. Right?” sa jag och kollade på Liam med höjda ögonbryn. ”Yeah.” sa han kort och lågt så att man knappt hörde det. Han kände sig säkert en aning dum som avvisade sina vänner. Eller vem vet, han kanske helt enkelt gillade Fiona mer. Ja, såklart han gör, de ät ju tillsammans. Vad tänker jag egentligen med? Jag borde ju ändå fatta att han gillade Fiona mer. Eller?

Jag vände blicken mot Harry som stod lutad mot sitt skåp som vanligt. Fast det som inte alls var som vanligt var att han inte hade sagt mer än ett ord ända sedan dramalektionen. Det enda han hade fått ur sig var små svar, som tex 'ja', 'nej' eller 'kanske'. Jag vet inte vad som hänt på lektionen, men han hade varit som paralyserad, eller snarare förstelnad, ända sedan dess. Vad jag vet så hände inget speciellt på lektionen. Han hade blivit ihop parad med Eugene av Mrs. Puckerson men sedan fått byta partner på grund av hans, ja, små problem. Vad jag har för mig blev han sedan ihop parad med Anne-Louise, och det borde väl inte fått han så här. Eller? Anne-Louise var väl ingen speciell. Jag gjorde ytterligare ett försök att försöka få respons av Harry – det var säkert hundrade gången för idag – men det gick lika dåligt som de andra gångerna. Inget svar, inte ens en blick mot mig, bara en lätt suck. Jag gjorde likadant och suckade när jag sedan vände mig om och kollade mot Liam. Liam stod nu inte ensam längre... Han stod med armarna runt om en liten kropp med långt rött hår. Såklart förstod jag precis vem det var. Fiona. Vem skulle han annars stå och mysa med? Jag suckade åter en gång och satt armarna i kors över bröstet. ”You guys are weird..” sa jag lätt med en suck och skakade på huvudet när jag parerade blicken mellan Harry och Liam. Med åter en suck slängde jag igen mitt skåp och började gå ut från skolan. Det här blev nog ett rekord på hur många suckar man kan ge ifrån sig på en dag.

Mina fötter pressades mot det blöta gruset som prydda skolgården. Jag är inte förvånad att det regnar, det är ju ändå London. Regndropparna rann en efter en ner längs mitt ansikte när jag snabbt gick över skolgården och bort mot busshållplatsen. Just när jag kom fram till den lilla busskuren skulle bussen just till att åka. Hade jag kommit en sekund senare hade jag varit tvungen att gå hem. Vilket hade tagit ett tag. Hela 40 minuter faktiskt, och så hurtig så att jag kunde gå så långt var inte jag.

Busschauffören öppnade dörrarna och jag klev in i den lilla gula bussen. Han gav ifrån sig något total ofattbart mummel och drog i en spak så att bussen började brumma. Utan förvarning körde han iväg, och jag vinglade till av det lilla rycket bussen gav ifrån sig när den startade. Min blick letade igenom bussen för att hitta en ledig plats. Jag gick igenom raderna en för en, men alla säten var upptagna. Eller inte alla. Det fanns ett enda säte som var ledigt. Men att sätta sig där hade varit som att gå på ett fält fyllt med landminor. Även fast jag visste att det var en dålig idé satte jag fart mot det lediga sätet och gav ifrån mig ett smörigt leende.

”Is it okay if I sit here?” sa jag till tjejen som satt närmast fönstret. ”Sure.” sa flickan och flyttade sin väska så att jag kunde sätta mig. Jag drog till med ett snett leende innan jag slog mig ner på sätet. Det här kunde verkligen vara farligt. Att sitta här kunde orsaka stora problem.

Problem mellan mig och Zayn. Eftersom jag hade satt mig bredvid hans flickvän, som jag gillade. Jag hade satt mig bredvid den vackra och enda Allison. Zayns flickvän. Det värsta är att Zayn vet att jag gillar henne..

Ja, juste! Nu vet jag precis vem som hade nämnt denna gata. Jag vet precis vart jag hade hört det!

Så ja! Det blev ett längre kapitel! :D Vad kommer nu hända? Gillar han inte Annie?

Hoppas det uppskattas och blev bra! XD

Jag tänker faktiskt dra till med 25+ kommentarer till nästa kapitel, för det skulle vara lätt att fixa! ;)

Taaack till er som läser och kommenterar, det betyder mycket!