One Direction fanfictions

Vart hade jag hört talas om den här gatan förut? Jag lekte runt med mina fingrar och kollade ner i mitt knä. Plötsligt slog det mig vad som hänt på lektionen. Jag hade blivit ihop parad med Annie. Jag hade sagt att det bara var en gång, och att jag inte gillade henne. Varför sa jag så? Kanske jag inte gillade henne ändå. Eller? Jag trodde att jag gillade henne, men det kanske bara var en inbillning.

Ja, juste! Nu vet jag precis vem som hade nämnt denna gata. Jag vet precis vart jag hade hört det!

Äntligen hade hon fattat att jag nästan tappar hörseln här inne. Mitt rum var alldeles intill Fionas, och hon hade fått för sig att hon kunde ha musiken på högsta volym. Hennes musikstil var inte direkt den bästa, om man säger så. Och med hennes enorma bashögtalare blev det verkligen hög volym när hon hade på högsta. Jag trodde allvarligt att mina öron skulle ramla av ett tag. Men jag hade ingen lust att gå in och klaga. Så gott som alla syskon skulle nog ryka ihop över något sådant. Men så var inte jag. Jag hade fattat att man inta alltid kunde gnälla. Alla har sitt liv. Jag tog tag i min laptop som stod placerad i mitten av mitt skrivbord. För att vara en tonårs kille hade jag riktigt fint i mitt rum. Eller, nja.. Det var nog en lögn. Mitt skrivbord var städat och fint, resten av rummet var inte direkt så fint. Fast jag hade nog finare än vissa andra killar. Jag slängde mig ner i min stora gråklädda säng med laptopen i famnen. Med ett litet klick hörde man det lilla ljudet datorn gav ifrån sig när den startade. Med några få klick på tangenterna skrev jag in mitt lösenord. Nandos. Det lösenordet skulle jag då aldrig glömma. Jag älskar verkligen Nandos. Eller, jag älskar all mat. Men Nandos var nog banne mig bäst. Datorn gav ifrån sig ytterligare ett litet ljud och jag klickade mig in på internet. Snabbt öppnade jag tre flikar och skrev in de sidorna jag alltid brukar kolla på. Twitter, Facebook och YouTube. Jag skrev in mina inloggnings uppgifter på alla sidor. Jag hade i stort sätt samma på alla. För enkelhetens skull hade jag samma användarnamn och lösenord på både Twitter och YouTube - NiallHoran1993, Nandos1993. Som sagt, Nandos är verkligen något jag aldrig glömmer bort. Jag kunde höra hur Fiona sprang fram och tillbaka i sitt rum. Säkert hade hon rivit ur hela sin garderob. Jag skulle gissa på att hon skulle ut med Liam. Det var det enda hon gjorde nu förtiden. Allt var Liam, Liam, Liam, Liam. Det började faktiskt bli riktigt irriterande. För att inte tala om äckligt. Jag menar, ens syster tar hem killar och ja.. Håller på.. I rummet intill mig. Blä. Tanken av det fick mig att få rysningar och nästan så att spyan var på väg upp. Nu var det i alla fall hämnd som gällde. Även fast jag inte var en sådan person så ville jag hämnas. Jag tröck igång min spellista och drog i gång på högsta volym. Jag hoppade mellan alla olika sidor och bara satt och tänkte. Ungefär fyra låtar hade passerat och konstigt nog hade Fiona inte sagt ett ord om det. Utan förvarning drogs en rockig låt igång inne i hennes rum. Hon hade visst märkt det, och hennes högtalare var överlägset bättre än mina. Man hörde knappt någonting av min musik även fast jag hade på hundra procents volym. Med en suck reste jag mig från sängen och stampade över till Fionas rum. Nu var det ju faktiskt jag som skulle ha på hög volym, inte hon.

”Fiona!! Turn down the music, please!” sa jag lugnt men högt samtidigt som jag knackade på dörren. Inget svar. Ingenting. ”FIONA!!” seriöst, om hon inte sänker nu så kommer jag in och gör det jag själv. ”Fiona, turn down the music now! I'll give you five seconds, if you don't turn it down before that, I'll do it! 1..2..3..4..5. I'm coming in! Fiona turn it dow- What the fuck!?”

”Aahahahhaaa! Niall!? Get out! Don't you ever knock, you idiot!? Out!” skrek hon argt och gav mig mördar blicken. Jag vände snabbt bort blicken och hon tog upp närmaste plagg. Fy fan! Ush! Varför var just jag tvungen att se det där!? Eu! Först skulle hon ligga halv naken på golvet med värsta bakfyllan, och nu skulle hon vara naken på riktigt. Nu skulle jag verkligen aldrig kunna tänka på annat. Äcklad av vad jag just hade sett kollade jag sakta tillbaka mot henne. Som tur var hade hon fått på sig en stor tröja.

”Why the fuck didn't you knock!? You pervert! I didn't know I had a pervert brother?” sa hon, en aning lugnare den här gången.. ”I did knock! But.. Why.. Euu! Why are you running around naked!?” jag hade ju faktiskt knackat. Så hon ska inte säga någonting. Eller, jo det ska hon. Jag hade knappast blivit glad om hon skulle komma in när jag stod i bara skinnet. ”Just, get out, now!!” Hon skyfflade ut mig ur rummet och jag gick stum och äcklad tillbaka till mitt rum. Ush! Skulle jag någonsin få leva ett normalt liv!?

Jag klarar inte det här längre. Jag måste prata av mig. Det går knappast att göra med pappa. Den lilla blåa leksaks bilen jag hade i handen skar in i mitt skinn av hur hårt jag klämde på den. William satt snett framför mig och slängde runt med alla hans leksaker. Jag kunde ju knappast heller prata med honom. Han skulle inte förstå vad jag pratade om. Men han var ju ändå bara fyra år.

”Annie, take this.” sa William och gav mig tre små lego bitar. Hans uttal hade verkligen förbättras. Vart var jag när det hände? Jag kollade ner på lego bitarna. En vit, en orange och en grön. Ja! Fiona. Jag kom och tänka på henne så fort jag såg färgerna. Det var ju färgerna på Irlands flagga. Och Fiona var ju från Irland.

”I'll be back in a second, Sweetheart.” sa jag till William och lade ner lego bitarna i hans hand. Han kollade konstigt på mig och jag rusade ut till vardags rummet och slängde mig ner i fåtöljen. Jag tog tag i telefonen på bordet och slog in Fionas hemnummer. Fem toner gick före någon äntligen svarade.

”Hello?” sa en kille på andra sidan luren. Jag hörde direkt att det var Niall. Den rösten gick inte att ta fel på. Egentligen är det konstigt att jag ringer när hon bara bor över gatan.

”Hi, it's Annie. Is Fiona there?” frågade jag. ”No, she's out with Liam.” sa han med hans mjuka gulliga röst. ”Ah, okay..” vad skulle jag nu säga? ”Niall..”

”Yeah?” jag kunde nästan se framför mig hur han satt och fipplade runt med tungan i munnen.

”Can I come over?” sa jag utan att tänka mig för. Men varför inte? Niall är ju jättesnäll.

”Sure.” All nervositet som bildats inom mig i väntan på svar flög iväg från min kropp. ”Great, I'll be there in a minute. Bye!” sa jag glatt och kände hur jag helt plötsligt hade blivit hundra gånger gladare. ”Bye!”

Jag lade på och sprang ut till hallen och drog på skorna. ”Bye, dad!” sa jag sekunden innan jag smällde igen dörren och försvann över gatan mot Nialls hus.