One Direction fanfictions

Tänkte börja på en fanfic! Komentera gärna vad du tycker!
___________________________________________________________________________________________

Väckarklockan ringde, men som vanligt var jag redan uppe. Jag var ju en sån här tjej som de flesta skulle kalla för en tönt. Jag följde alla regler, Mitt långa brunlockiga hår var alltid uppsatt, högsta betyg i alla ämnen och glasögon. Glasögon! Det var de som gjorde allt värre. Visst gillade jag mina glasögon och jag tycker inte illa om de andra som har det, men tjejerna och killarna på skolan klassade oss med glasögon som töntar. Jag gick fram till min garderob. Noggrant letade jag reda på det bästa jag kunde hitta. Inte för mycket hud fick synas, och helst ett par vanliga jeans eller joggingbyxor. Mina ögon stannade på en blå t-shirt utan tryck. Det fick bli den och ett par jeans. Jag granskade mig själv i spegeln. Inget såg bra ut. Jag var inte nöjd med mig själv och hade aldrig heller varit det. Glasögonen åkte på och allt blev bara värre. Men varför bry sig. Ingen kille skulle ju ändå aldrig gilla mig. Och jag skulle då aldrig bli populär. Jag sprang ner till köket. Vårat vanliga och tråkiga kök. Hela vårat hus var bara vanligt. Inge lyx, inga nya saker, bara vanliga tråkiga gamla möbler. Pappa satt redan vid köksbordet med en kaffekopp på ena sida av sig och en kopp te på den andra. Så var min pappa. Alltid skulle han ha både te och kaffe innan han gick till jobbet. Men det hade börjat efter att min mamma hade gått bort. För två år sedan fick min mamma cancer och dog bara en månad efter. Han hade bara brukat dricka kaffe förut, och mamma hade druckit te. Men jag antar att han nu drack både och bara för att ha något slags minne av min mamma. ”Good morning!” Sa jag glatt men endå med en otroligt trött röst. ”Good morning.” Han kollade upp på mig och försökte le. Men han lyckades inte. Han hade inte lyckats le ända sedan hon dog. Sorgen fanns i mig också men den var hundra gånger större hos pappa. Mamma var ju ändå hans hustru. Eller blivande hustru. Dagen innan mamma blev sjuk hade han köpt en förlovningsring och hade tänkt fria. Men det hände aldrig. Mamma blev sjuk och han vågade helt enkelt inte. Den ringen var nu inramad och hängde ovanför deras säng. Så fort jag eller min lillebror nämnde mamma på något sätt så blev han frustrerad och ledsen.

Jag gick fram till köksbordet men hindrades av pappa ”Can you go and wake William?” Jag nickade och drog mig till Williams rum. När jag öppnade hans dörr möttes jag av leksaker, dinosauriedockor, bilar och allt annat som kan finnas i en fyra årig pojkes rum. Allt var en enda röra. Det var så gott som omöjligt att ta sig fram till hans säng, med hjälp av mina långa ben och smidighet tog jag mig fram utan att något legotorn eller liknande ramlade ihop. Försiktigt ruskade jag hans axel och nästa sekund satt han upp i sängen. Så söt. Nyvaken, snuttefilten i handen och med en droppe drägel i mungipan. Visst var det en aning äckligt att han dräglade, men hans ögon och små runda kinder, det var oemotståndligt och fick mig alltid att le. Han var nog den enda killen förutom pappa som skulle älska mig. Han sträckte ut sina armar mot mig i tecken på att han ville ha en kram. Jag böjde mig mot honom och lyfte upp honom i min famn. Åter igen var jag tvungen att ta mig igenom hans rum. Och denna gång med honom i famnen. Med den ena foten framför den andra kunde jag försiktigt ta mig igenom hans rum. Med rask fart bar jag in honom till köket och satte ner honom i hans stol. Jag öppnade kylskåpet, för som vanligt hade pappa inte tagit fram någon frukost utan endast sitt älskade kaffe och te. Mjölkpaketet, juicen, smör och ost. Allt jag ville ha. Det fanns faktiskt inte mycket mer inuti vårat kylskåp. Jag tog fram smörgåsar ut skafferiet och även en liten skål till William. Han brukade alltid äta cornflakes och mjölk. Jag ställde ner skålen framför honom och hällde i mjölken och cornflakes. Med ett hungrigt leende började han snabbt äta. Jag bredde min macka och åt den snabbt. Med en snabb blick mot klockan som satt på väggen märkte jag att den redan var 7.50. Skolan började 8.10. och det tog ungefär tio minuter att åka buss. Jag var ju som sagt den typen av tjej som aldrig blev sen. Normalt sätt så brukade jag gå till skolan men det tar ungefär tjugo minuter. Så det han jag då inte idag. Jag sprang ut till hallen och packade ner alla böcker i väskan. Jag tog på mig mina gamla och slitna converse en huvtröja. De flesta tjejer i skolan hade nya converse och skinnjackor, och de populära tjejerna hade till och med klackskor. Larvigt om man frågade mig. Varför klackskor i skolan? Jag hörde hur skolbussen stannade utanför. ”Bye dad! Bye William!” Sa jag samtidigt som jag sprang ut ur dörren. Precis innan jag hade stängt dörren hörde jag ett sött ”Baybay Annie!” Min bror hade ju inte bästa uttalet men det sättet han pratade på fick mig alltid att le. Just det ja, Mitt namn var Anne-Louise Sanders. Men jag hatade verkligen mitt namn, så jag föredrog att bli kallad Annie.

Bussen var fullpackad. En plats fanns kvar. Längst bak. Men att sätta sig längst bak utan att vara någon, det var inte en bra idé. Längst bak satt bara folk som till exempel Allison, skolans snobb nummer ett, och Harry, den populäraste och snyggaste killen i skolan. Han hade nog varit ihop med fler tjejer än vad jag hade kompisar.

__________________________________________________________________________________________

Så.. del 1 klar! Hoppas ni gillar den och komentera gärna och säg vad du tycker! // Ella