One Direction fanfictions

Nästa morgon vaknade jag av att solens starka strålar lyste in igenom mitt fönster och bländade mig. Jag rynkade min näsa och knep ihop mina ögon. Det verkade i alla fall som om att det skulle bli en varm och solig lördag. Min mage kurrade av hunger och jag hasade mig upp ur sängen. Klockan var halv elva. Jag hade aldrig sovit så här länge. I vanliga fall brukade jag vara vaken klockan halv tio. På med det gröna linnet och de mörkblåa jeansen. Linnet var inte ett sådant som slutade strax ovan bysten utan det var ett sådant som var enda upp till halsen. Jeansen var snarare som ett par joggingbyxor, pösiga och stora. Jag sprang ner till köket men hindrades som vanligt av pappa som sa ”Can you go and wake William?” Samma mening varje morgon. Som vanligt nickade jag och gick ut mot Williams rum. När jag öppnade dörren möttes jag faktiskt inte av ett stökigt pojkrum fullt av leksaker. Jag möttes av ett fräsht och nystädat rum med de gulliga blåa tapeterna med djurformade moln på. Jag slapp i alla fall klättra mig fram den här gången. William satt redan upp i hans lilla gröna säng med sängben som hade fötter med klor. Faktiskt så såg hans säng ut som ett monster. han hoppade med en lätt duns ner från sängen och sprang mot mig med öppna armar. Som varje morgon lyfte jag upp honom och gav honom en kram. Jag kände hur hans huvud kurade ner sig mot min hals. Min bror var verkligen den bästa killen i världen. Jag släppte ner honom på golvet och han sprang med små lätta steg in till köket. Det var visst inte bara jag som var hungrig. Sakta hasade jag mig efter William in till pappa och satt mig vid bordet. Frukostren var framplockad för en gångskull.

Jag drog på mig mina stuprörsjeans och en kort vinröd tröja. Jag slängde ett öga mot den svarta klockan som satt fastspikad på min ljusrosa vägg. Ljusrosa var inte direkt min favorit färg så här skulle det bli en rejäl förändring. Allt skulle vara mörkare och rockigare. Inte rosa och prinsessaktigt. Med snabba steg sprang jag ner till hallen och drog på mig mina höga och stora dr martens kängor. Hastigt slängde jag upp ytterdörren och sprang ut i det härligt soliga vädret. Jag hade brotom, men varför vet jag inte. Utan att veta varför gick jag med stora steg mot gallerian. Hade jag fått något ryck så att jag plötsligt vill shoppa? Jag brukade ju aldrig vela shoppa. Men visst, lite shopping skadar ju aldrig. Jag började äntligen se den stora gråa fasaden med enorma glasfönster. Jag satte fart på mina steg och gick mot den stora ingången. Dörrarna öppnades och jag klev in. I gallerian möttes jag av ett stort vitt utrymme med massvis av växter och dekorationer, och så klart människor, överallt! Världens tråkigaste affärer. Jag gick längre in i gallerian och kom fram till en second-hand butik. Äntligen något man gillar. När jag hade klivit in i affären kändes det som om att mina ögon var överallt. Som en förvirrad höna försökte jag hitta de rätta sakerna.

Jag gick ut till hallen och tog på mig min gråa huvtröja. Jag skulle till att ta de gråa slitna conversen men hindrades av en katt. Min lilla katt Daisy hade lagt sig på mina skor och blev alldeles sprallig när jag försökte ta mina skor. Hon ville troligen leka. För att få henne på andra tankar tog jag upp den lilla gula tygbollen som låg vid dörren och kastade in den i vardagsrummet. Snabbt som blixten var Daisy på benen och sprang in efter bollen. Hon var en katt men betedde sig verkligen som en hund. Hon älskade människor, var väldigt kramgo och gillade till och med apport. Hon var som verkligen en lite hundvalp i en kattunges kropp. Jag öppnade dörren och slogs av hettan som strålade från solen. Mot gallerian. Brukade aldrig shoppa, men mina gamla converse behövdes bytas ut. Med raska steg gick jag till gallerian. Den stora ingången öppnades när man kom nära den och jag gick in. Det bästa stället att hitta converse för ett bra pris var second-hand. Jag kunde den här gallerian utantill, så jag satte fart mot det lilla caféet och svängde sedan vänster och gick rakt mot butiken. Jag gick till avdelningen för skor. Där stod hon, Fiona. Varför var hon här? Jag fick något ryck och gick fram till henne och sa ”Hi! Need help?” Varför. Varför pratade jag med henne? Hon verkade vara den typen av tjej som är mer rebell än snäll. Men jag behövde vänner, plus att hon hade fått Liam. Alltså om jag var med henne kanske jag skulle få Harry tillslut.

”Ehm..” Hon kallade på mig och jag riktigt såg hur hon uppfattade mig. Tönt, fula kläder, nörd... Hennes tankar visades så tydligt. Men jag hade bestämt mig för att försöka bli kompis med henne. Även om det kunde ställa till med mycket problem...

__________________________________________________________________________________________

Förlåt att det inte hände så himla mycket men man kan säga att detta kapitel hänger ihop med nästa. Så snällllla sluta inte läs för att det inte hände mycket i detta kapitel..

Komentera och tyck till vettja! // Ella xx