One Direction fanfictions

”Wow, it's beautiful here! How did you know about this place?” sa Niall och lade armen runt min midja. Jag berättade allting. Allt om hur de ville få hit fler människor och ville göra allt större.

”Well, this place is amazing.” Vi gick bort till det lilla lusthuset och satte oss på bänkarna i det.

Jag tror att vi satt och pratade i timmar. Vi satt och bara hade det mysigt och pratade om det första som poppade upp.

Jag hörde hur Niall sa något i stilen med ”I can't see this dickhead without beating him up.” innan han tog tag i Annie och gick iväg. Jag kanske förtjänar det. Troligen är jag en skitstövel. Även fast jag bara sa några ord till Annie på lektionen. Men sättet jag sa det på. Kallt och hjärtlöst. Jag strulade till det. Rejält. Faktiskt tror jag att jag föll för Annie. Hon var speciell. Hon var inte jobbig, larvig eller som alla andra tjejer i skolan. Utan hon var mänsklig helt enkelt. Och vacker, det var hon verkligen. Än nu kommer jag precis ihåg allting. Allting från den bästa natten i mitt liv. Ja, jag förtjänade precis vad Niall sa. Han, var hennes pojkvän. Inte jag. Hon hade valt honom, inte mig. Men men, livet går vidare. Hoppas jag.

Jag bestämde mig för att ta vägen genom skogen hem. Så fort man kom in i skogen slogs en frisk doft av vår mot en. Löven antingen prasslade eller plaskade under mina fötter. På vissa ställen var det verkligen blött, så där plaskade man omkring bland de starkt färgade löven. Annars var det för det mesta torra och orangea löv. Vägen hem kändes otroligt mycket längre än den var hit. Jag hörde Nialls röst om och om i mitt huvud. ”You know you can talk to me. Anytime.” sa den Irländska pojken. Men vänta nu. Det där var inte i mitt huvud. Det var på riktigt. Men var ifrån. Jag kollade omkring på den lilla stigen jag stod på men såg inte en skymt av dem. Men det konstiga var att jag kunde höra dem. Klart och tydligt. Vartenda ord de sa. Jag kunde höra hur de kramade och kysste varandra. Och om jag kunde höra det, då måste de vara nära. Jag gick in på den första bästa stigen och kom ut på i en mellan stor park. Ytterligare en park? I den andra parken? Det var ju konstigt. Jag gick in på den lilla grusvägen och passerade ett visst antal bänkar. Snabbt stannade jag och stelnade till. Där, i lusthuset på andra sidan den lilla dammen, satt de. Niall satt med armen runt om Annie och med ryggarna åt mig. Jag måste prata med Annie. Förklara hur jag känner och be om ursäkt. Jag måste.

”Annie.” Hon vände sig mot mig, vilket även Niall gjorde. Båda hade rätt så irriterade miner. Såklart jag förstår att ingen utav dem vill att jag ska vara här, men jag måste prata med henne. ”Can we talk?” Hon kollade frågande på mig och sedan på Niall innan hon nickade och gick mot mig. Man kunde riktigt se hur Niall tänkte. ”Keep your hands away. Better watch out.” Jag erbjöd henne att sätta sig på en bänk men hon skakade på huvudet. ”You've got two minutes.” sa hon och satte sig äntligen ner. ”Okay. I just want to say I'm sorry for the things I said at class. I mean the way I said it... I'm so sorry. And I can't stop thinking about you, Annie. I think I like you.” sa jag och kollade ner i mitt knä. ”Well it doesn't matter, Harry. I love Niall.” sa hon och reste sig upp. ”Wait, my two minutes hasn't end yet.” sa jag och reste mig upp och tog tag i hennes hand för att stoppa henne från att gå. ”Let go of me.” Hon försökte ta sig ur mitt grepp, men jag ville inte släppa. Att hålla i henne kändes så rätt. ”Annie, you can't stay mad at me forever.” Jag kollade in i hennes vackra ögon och höll ett hårdare tag om hennes lilla mjuka och kalla hand. ”Yes I can. Harry, you screwed it up. You had your chance. I love Niall now.” sa hon och hennes blick mörknade. De isblåa ögonen visade inte samma glädje, utan de visade ett isigt hat. ”Let go of me, Harry!” Jag hörde klart och tydligt vad hon sa, men jag ville inte släppa. Niall hade rest sig och var redo att komma och slå till mig vilken sekund som helst. ”Just give me a chance. Please.” Jag drog henne närmare mig. Helt från ingenting stod Niall framför mig istället för Annie. ”She said, let go!” sa han med en mörk blick som skar in i mig, innan han slog till mig mitt i nyllet. Jag föll ner till marken och kollade förvånat upp på honom. Annie stod bakom han och kollade ner i marken. Jag drog en hand under näsan. Blod. Blod hade prytt min hand. Förskräckt reste jag mig upp och sprang iväg.

Det blev kort men men. Jag hann skriva idag! Men Niall då! Inte slåss :( Stackars Harry, men ändå inte. Jaja, det kommer bli mycket drama sedan. Men nu kommer det troligne inte något på en hel vecka :(

Så då tänkte jag att ni kunde skrapa ihop 25+ kommentarer ;) haha, skrev det på förra också men här står det igen :)

Som sagt så vet jag inte vad som hänt men texten, men det får funka :

Kram på er! xx