One Direction fanfictions

 

Har inte haft ork, lust eller tid att skriva på jätte länge! Det är handboll, träning, prov, plugg, skola, kompisar osvosv...

Förlåt men jag kommer nog ta en paus ett tag. Hata mig om ni vill men jag har inte tid :(

Men jag säger inte att jag slutar, det är bara en paus!

Jag fick denna kommentar och tänkte förklara hur det ligger till :)

Läs gärna :)

 

 

Svar: Jag förstår om många av er tycker att det är för drömlikt med hela "paradis" saken. Ni tänker säkert "Oj, hon är bara i sin egna lilla drömvärld.." Men faktiskt så är det så i delen av Venezuela som detta utspelar sig.

Här till exempel:

 

Det är den typen av natur jag försöker få fam, men säker misslyckas.

Sedan kan ni ju även kolla HÄR och läsa lite om det. I alla fall kolla på några bilder över hur det är där :)

 

 

Huset kommer nog komma upp i närliggande kapitel :)

Nu fick ni ju reda på hur de andra såg ut i förra kapitlet också ;)

Tack så mycket! Jo jag satt och sökte påovanliga namn i England, sedan tog jag några utav dem till tjejnamnen. Killnamnen tog jag bara två jag tycker är fina :)

---

- Rosalie Maria Carmen Sanchez Grey, it's 2 pm and you're still in bed! Get up now!

Jag kröp in under täcket ännu mer och försökte hålla mig i sängen. Den var ju så mjuk, och jag var så trött. Och just det ja, det är jag som är Rosalie. Men kalla mig Rose. Fast nej, det bestämmer ni själv. Mina kompisar kallar mig Rose och min familj Rosalie. Men tillbaka till saken; jag är då Rose Sanchez Grey, en glad tjej på 17 somrar. Om jag själv skulle beskriva mitt utseende och min personlighet så skulle jag säga att jag är en väldigt varierad tjej. Med mina allra bästa kompisar är jag riktig sprallig och framåt. Fast med folk jag knappt känner eller inte trivs med kan jag vara riktigt blyg och tyst. Väldigt varierad helt enkelt. Lika med mitt utseende. Som liten hade jag så gott som svart hår, fast för varje år blev mitt hår bara ljusare och ljusare. Så nu kan man säga att mitt hår har samma färg som kola. Kolabrunt hår som är lockigt och tjockt med en längd som når till midjan. Jag är född i Nashville där min pappa, Adam Grey, föddes. Vid tre års ålder flyttade jag och min familj till min mamma Maria Sanchez's hemland, Venezuela. Så just nu bor jag, mina tre syskon och mina föräldrar på en gullig ö alldeles utanför Venezuela. Man kan rent av säga att jag bor i ett paradis. Det är som i alla filmer där de bor i tropiska länder med vackra ständer och härlig natur. Precis så är det.
 - No mum! I wanna sleep, ropade jag och gömde huvudet under kudden.

- Rosy Dosy, didn't you say you were going to meet your friends? sa mamman som hade satt sig på min säng.

- Stop calling me that. I'm not three, mumlade jag och drog upp täcket ännu mer.

- Well you're acting like a three year old so I'll call you that, Rosy Dosy. Were you going to meet them? Otherwise you'll come with the rest of us.

Ja, just det. Jag skulle ju träffa dem på stranden för att min familj skulle in till fastlandet och hälsa på någon gammal kompis.

- No, I'm going to meet them. And please stop calling me that, sa jag och satte mig upp i sängen.

- Sure, hun, sa hon och pussade min kind. Jag drog mig upp ur sängen och ställde mig framför min stora spegel. Jag ser för hemsk ut. Håret ser ut som ett enormt fågelbo. Jag drog en borste igenom mitt tjocka hår och tog med kläderna in till badrummet. Snabbt och smidigt tog jag en dusch och tog sedan på mig min bikini och ett par shorts och ett linne. Det var en helt vanlig dag här. Solen gassade, det var riktigt varmt och tropiska vindar. Perfekt helt enkelt. Jag skulle träffa mina bästa vänner nere på stranden och vi skulle upp till skogen och tälta. Jag må inte ha många bra vänner men jag har fyra stycken som jag vet att jag verkligen kan lita på. Vi fem hade varit vänner ända sedan jag flyttade hit. Vi klickade på en gång. Ingen utav oss har samma personlighet men vi är riktigt bra vänner ändå.

Jag stängde av min laptop och sprang ut i hettan. Nästan äckligt varmt, men man vänjer sig allt eftersom. Jag gick över till den stora pickupen och kontrolerade så att allt var med. Tält, sovsäckar, mat... Allt med! Vi turades om att fixa allt vi behövde och det var min tur nu.

  Kanske tio minuter senare rullade jag upp på den lilla övergivna parkeringen och började packa ur. Kanske att jag inte nämde det, men den här stranden var så gott som övergiven. Vi brukar säga att det är våran strand eftersom att det bara var vi som var här. Den var inte superstor men hade en helt okej storlek. Alldeles intill havet var det en stor skog, och då menar jag inte en tråkig torr skog, utan det var en rätt så stor skog med en del små bäckar, laguner och till och med några små vattenfall. Supermysigt faktiskt. Skogen går upp längs ett liten berg och högst upp var det alldeles fri sikt och det var där vi skulle campa.

  Jag tog fram några väskor och slällde ner dem bredvid mig. Tält efter sovsäckar, mat efter väskor, allt skulle ut. Jag tog upp två väskor och böjde mig ner efter tältet.

- Woah, someone's got a damn nice ass! tjöt någon bakom mig. Den rösten är bara för lätt att känna igen. Chad. Han har den dära speciella accenten. Ganska grov röst fast ändå mjuk. Speciell helt enkelt.

Bara för att retas med honom böjde jag mig ner lite till så att linnet åkte upp lite på ryggen. Försiktigt vickade jag på rumpan och låtsades som ingenting.

- Let me help you with that, sa en annan kille som helt plötsligt stod bredvid mig. Mike. Samma med honom - rösten är bara för lätt att känna igen. I jämnförelse med Chad var Mike en väldigt snäll och omtänksam kille. Chad var i stället en utav de populära killarna. Visst var vi också ganska populär allihopa, men Chad var nog populärare. Han hade allt en tjej vill ha; det blonda stökiga håret, de havsblåa ögonen, perfekt kropp och en riktigt bra personlighet. Oja, han hade magrutor... Faktiskt var jag kär i honom när vi flyttade hit. Nu är vi bara vänner, vilket jag gillar. Faktiskt bästa vänner.

  Jag tog upp så mycket jag kunde bära och Chad och Mike tog resten. Vi gick bort mot stranden där jag blev tacklad av två ivriga tjejer. Quinn och Hope. Två andra av mina bästa vänner. Det var vi fem. Oss fem fick man kämpa för att sära på.

  De tacklade ner mig till marken och överröste mig med kramar.

- Woah.. You know we met yesterday.. sa jag och kramade de två tjejerna.

- I know... I just wanted to hug you, sa Hope och ställde sig upp.

- Yeah, I love your hugs, sa Quinn och hjälpte mig upp.

- And that's what you call hugging? It was more like a war or something.. sa jag och hörde att killarna fnissade bakom oss.

---

Nu har jag äntligen fixat min nya design! Stort tack till Alexandra Carlsson som fixade den till mig! Henne hittar ni på den jättefina bloggen som heter http://ponnynissar.blogg.se/ Kolla in den vettja!

 

Har inte fått till den riktigt än, men det ska fixa sig ;)

 

Men tillbaka till saken! Nu har jag ju en ny design, och på den står det "Shoot" i headern. Alltså heter den nya fanficen Shoot!

Under "handling" hittar ni som sagt handlingen.

Första kapitlet av den kommer komma upp inom någon dag, och jag har en känsla av att den kommer bli bra!

 

Så härda ut lite till så kommer den snart!

 

Puss puss till er från Ella! :*

Tidigare...

Jag tog upp min lilla väska och gick ut till vänterummet. Annie och Niall satt hand i hand och kollade varandra i ögonen. Louis log brett så fort han såg mig, och Liam vände även huvudet mot mig.

Jag kollade över till soffan där Harry, Fiona och Zayn satt och log mot dem. Mitt leende försvann snabbt när jag såg att Fiona och Zayn satt hand i hand. Hur gick det till? Släpp honom! Du har Louis! Jag gick mot dem och omfamnades av  sju människor. De var verkligen som min familj. Det har jag faktiskt aldrig tänkt på.

---

De senaste månaderna har gått galant. Bortsett från alla blickar och hatord från folk. Alla har gett oss konstiga blickar, sagt fula saker om att Annie är en hora och att jag bara misshandlar henne. I början blev Annie helt krossad av det de sa om henne, men det blev bättre. Hon lärde sig att strunta i vad de sa, och bara skita i dem helt enkelt. Efter en månad började hennes mage så klart bli större. Jag menar, hallå, hon är ju gravid! Hon var kvar i skolan i två och en halv månad in i greviditeten, sedan fick hon hemundervisning.

När det gäller oss två så har vi bara kommit varandra närmre. Vi har insett att vi verkligen älskar varandra. Verkligen!

Inte speciellt mycket har hänt under dessa månader, så det finns inte mycket att säga om det.

---

Jag satt i mitten av klassrummet och stirrade på klockan. Tick, tick, tick... Fy vad lång en skoldag kan vara. Jag vill hem. Hem till Annie. Hem och kyssa hennes mage. Hem och prata med det lilla livet som växer inom henne.

Otåligt ruskade jag på benet och slog pennan i bordet. Fem minuter kvar. Fem minuter till av denna skoldag. Vi hade bestämt att alla vi skulle hem och överraska Annie efter skolan. Vi hade alla köpt små presenter till henne och barnet. Apropå barnet - hennes pappa blev inte direkt en solstråle när han märkte att hon var med barn. Först var han förbannad, på både mig och henne. Men som småning om lugnade han ner sig. Han förstod att saker händer och att det inte var meningen. Sedan märkte han ju också att Annies mamma bara var ett år äldre när de fick henne...

 

Jag stirrade på den lila sekundvisaren på klockan som var påväg mot tolvan. 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1... Skolklockan ringde och jag hoppade upp från min stol. Snabbt samlade jag ihop sakerna och gick ut till de andra som stod utanför. Vi slog följe och gick till Annies hus. Alli och Fiona var verkligen glada över det vi skulle göra. De praktiskt taget hoppade hem till henne. Själv gick jag med spännda och snabba steg och ville bara hem. Och med hem menar jag till Annie. Jag kanske inte har nämt det, men jag flyttade över dit efter några månader in i graviditeten. Jag var fortfarande hemma hos mig mycket, men ännu mer hon Annie.

Jag skymtade hennes hus och började springa mot det. De andra hängde på och vi stod utanför hennes hus på bara någon sekund. Ivrigt knackade jag på och hoppade in när William öppnade. Jag drog med mig de andra och vi sprang upp till hennes rum. Ivrigare än jag någosin varit slängde jag upp hennes dörr och katsade mig in i rummet.

Jag kollade förvånat mot dörren som nyss slagits upp och möttes av mina allra bästa vänners glada ansikten. Fioan och Zayn stod hand i hand och log mot mig. Alli höll i flera olika påsar, vilket även Louis gjorde. Liam och Harry stod och log mot mig med en enorm kartong imellan sig. Niall, han hade redan hoppat på mig och överröst mig med kramar och kyssar. Varför är han så ivrig? Och varför har de an massa påsar med sig? Jag tog hjälp av Niall och reste mig från sängen.

"Why all these things?" frågade jag och pekade på alla påsar och lådor de hade med sig. De bara flinade till svar och satte sig ner på min soffa. Jag gick över till dem och satte mig på en stol.
Tjejerna började packa ut allt ur påsarna och gav det till mig. Det var allt från små inslagna paket till stora present påsar. Förvånat kollade jag upp på dem och började öppna presenterna. Den första var några små söta tröjor för killar. Ja, det har jag inte sagt än; det var en kille. Det andra paketet innehöll små söta bodys med olika motiv på dem. Sedan var det mycket leksaker, blöjor och annat man kan tänka sig behöva.

Glatt kollade jag upp på dem och kände hur tårarna hotade att pressa sig fram.

"Thank you so so so much, guys!" sa jag och kramade om dem alla. "No problem!" började Harry. "But we've got one more thing..." fortsatte Liam och visade den enorma lådan. Han skjutsade över den till mig och jag började sakta öppna den. Blåa brädor av något slag började visa sig under papperna. När allt var framm såg jag vad det var. En supergullig, blå säng. Den hade små moln dekorerat runt sig och några små drakar och riddare.

Supersöt!

"Aw, thank you so much!" sa jag och hoppade på dem för att krama om dem. Så fort jag hade hoppat upp kände jag hur magen riktigt vred sig. Det gjorde ohyggligt ont och kändes konstigt. Jag kollade ner på mina ben och sedan upp på de andra. 

"I think my water just broke.."

 

"Mum, dad, I'm home!" hörde jag Erik ropa från nedervåningen. Jag stoppade om Kristy och gav henne en lätt kyss på pannan. Bara en liten snabb genom gång över vad som har hänt de senaste tio åren; efter jag födde Erik, våran äldsta son som nyss har fyllt tio flyttade jag och Niall till en liten villa alldeles utanför London. Niall, Zayn, Louis, Liam och Harry sökte alla till X-Factor där de blev bildade till en grupp. Så nu är de en del av bandet One Direction. Vi fick så klart en del pengar då så nu bor vi i ett stort hus inne i London. Jag själv fick ett jobb som tidningsredaktör på Seventeen Magazine. Alltså har vi båda samlat ihop en del pengar på grund av våra jobb.

När Erik var tre år fick vi våran dotter, Kristy. Så nu är det jag, Niall och Kristy som bor tillsammans och är lyckliga. Faktiskt väntar vi en tredje. Jag är faktiskt åtta månader in i graviditeten och vi väntar en till flicka. Eftersom Niall och jag tillsammans kom på Eriks namn, och Niall kom på Kristys namn, så ska jag nu få bestämma namn. Eftersom det var mitt beslut så blev det Louise. Louise var min mammas namn, så det var verkligen min första tanke.

Liam träffade Danielle under X-Factor, och de är fortfarande ett par. De har även fått barn; Julie. Och, de ska till och med gifta sig snart.

Harry är singel till och från.

Louis och Alli hänger ihop än och väntar deras första barn.

Zayn och Fiona har ett fram och tillbaka förhållande, men de verkar trivas.

Niall och jag ska faktiskt också gifta sig, fast det vet ingen annan än vi två. Det ska bli en överraskning och vi ska gifta oss till jul.

Det var nog allt. Vårat liv är perfekt och härligt. Och så ska det vara hela tiden...

---

---

Jag drog efter andan och blåhöll Liam och Nialls händer. Fy vad detta kunde gå fel!

Doktorn kollade upp på oss och öppnade sakta munnen. "Niall. Niall Horan, is the father to the child."sa han och kollade tillbaka på hans papper. Lättad över svaret vände jag mig mot Niall och slängde mig i hans famn. Det var den här pojken jag älskade. Det är rätt att han är pappan. Jag vill spendera mitt liv med honom, det vill jag verkligen. Niall Horan är mitt livs kärlek.

Jag kollade upp i hans ögon. De glittrade av glädje. Snabbt placerade jag mina läppar mot hans. Jag kollade tillbaka mot Liam som stod med ett svagt leende på läpparna.

"I'm really happy for you two." sa han. Jag log och drog in honom i en gruppkram. Tännk att det faktiskt löste sig.

Jag tog åter igen tag i deras händer och vi gick ut till de andra.

Väl ute i vänterummet möttes man av två sovande, en halvsovande och två som satt med läpparna mot varandra. Vänta, vadå!? Louis och Harry satt helt avtuppade så ingen av dem kysste någon. Alli satt desutom och halvsov. Det kan bara vara två personer. Fiona och Zayn. Det gick fort. Jag förstod nästan attd et skulle bli något mellan dem. De passar perfekt ihop.

Jag log smått och pekade mot dem så att Niall och Liam även så dem. De flinade och Nial satte fingret framför munnen i tecken på att vara tyst. Jag och Liam smög över till en av sofforna och satte oss tyst ner. Niall hade smygit sig upp bakom soffan där de satt och satte sig på knä med armarna på ryggstödet. Jag fnissade smått när jag såg att Niall stoppade in huvudet lite mer mellan deras huvuden.

"How's it going!?" skrek han och de hoppade till. Jag kunde inte hålla mig längre utan brast ut i gapskratt. Deras miner var prislösa. Fiona kollade geberat ner i sitt knä med ett ansikte som hade blivit illrött. Zayn kliade sig i huvudet och även hans kinder fick en rosa nyans. Niall bara skrattade och gick tillbaka till oss.

"So, Niall is the father." sa jag för att spräcka den lilla tystnaden som hade lagt sig över rummet. De kollade upp på oss - även Harry, Louis och Alli som hade vaknat av Niall - och flinade. Deras leenden försvann och de såg ut att undra om det skull lé eller inte. Jag flashade ett litet leende vilket även Liam och Niall gjorde.

"That's great.. I think.." sa Louis och flinade.

Jag hoppade till av ett skrik från andra sidan dörren. Aouch.. Det är int så mysigt med hastiga rörelser när man har slangar i sig. Jag lade mig ner igen och återgick till att försöka sova. Innan jag hade gosattill mig i sängen kom det en sköterska och knackade på mi axel. Jag öppnade ögonen och kollade på henne. Hon log och signalerade att jag kunde sätta mig upp. Jag satte mig upp och hon satte sig bredvid mig.

"We've checked your results and they're great. We just have to take away everythingand then you're ready to go home." sa hon och log. Jag log till svar och hon lämnade rummet. Yes! Äntligen får jag komma hem! Visst har jag bara varit här i tre dagar. Men de tre dagarna känns som år.

Jag reste mig upp och började packa ihop de sakerna jag nådde. Bara sekunder senare kom hon in igen med ett litet rullbord med olika saker på. Jag slog mig ner i sängen och hon började plocka bort allt jag hade på mig. Slangar, nålar, bandage.. 

När allt var borta var jag fri att gå. Jag tog upp min lilla väska och gick ut till vänterummet. Annie och Niall satt hand i hand och kollade varandra i ögonen. Louis log brett så fort han såg mig, och Liam vände även huvudet mot mig. Jag kollade över till soffan där Harry, Fiona och Zayn satt och log mot dem. Mitt leende försvann snabbt när jag såg att Fiona och Zayn satt hand i hand. Hur gick det till? Släpp honom! Du har Louis!

Jag gick mot dem och omfamnades av  sju människor. De var verkligen som min familj. Det har jag faktiskt aldrig tänkt på.

---

Nervöst kollade jag runt på de andra. Alla sov föutom jag, Liam och Niall. Blicken fastnade på de två killarna som nervöst kollade upp på mig. Ett litet svagt leende bildades på deras munnar innan de återgick till att sitta tysta och bara stirra. Jag stängde sakta ögonen och lutade huvudet neråt.

"Where did the elephant go!?" skrek någon och jag vaknade från min "sömn". Louis. Det var helt klart Louis. Vem skulle annars skrika något sånt konstigt utan anledning.

"What the fuck, Lou!? You scared the shit out of me!" skrek Fiona som lik som alla andra hade hoppat till av Louis' utbrott.

"I just wanted to... Well, it was too quiet." sa han och skrattade smått. Ett antal suckar hördes och alla återgick till sitt.

"Ms. Sanders, Mr. Payne and Mr. Horan, can you come with me for a minute." sa en läkare bakom mig. Lydigt reste jag mig upp och följde efter honom. Killarna kom upp på varsin sida av mig och kollade nervöst ner på mig. Jag log diskret mot dem och fortsatte att gå.

Läkaren ledde oss in till ett litet rum där även doktorn som hade sagt att jag var gravid satt. Vi slog oss ner på stolarna som fanns i rummet - jag i mitten med killarna på varsin sida om mig. Av nervositet grabbade jag tag i deras händer och klämmde åt dem hårt. Doktorn kollade medlidande på oss och kollade ner i hans papper. 

"So... Are you ready?" sa han och kollade upp på oss. Vi nickade till svar och han kollade åter igen ner i hans papper.

"The dad is..." han drog ut på vem det var och jag svalde nervöst. Åh gud vad detta kan gå fel...

Jag kollade nervöst efter Annie som med Liam och Niall gick efter läkaren. Stackarn... Jag drog undan blicken och kollade ner på mina fingrar. Snabbt kollade jag upp igen och möttes av ett par stora, bruna ögon. En liten rodnad smög sig upp på mitt ansikte och han log smått. Generat kollade jag ner i mitt knä igen. Jag kände hur soffan sjönk ner bredvid mig och jag kollade upp på den som hade satt sig. Zayn hette han om jag kom ihåg rätt. Det jag vet var att han var ägaren till de vackra ögonen och det gulliga leendet som nyss fått mig att rodna. Jag log mot honom vilket han besvarade med ett krokigt, gulligt leende. Vi satt ett tag och bara kollade på varandra. Jag tror verkligen att jag har drunknat i hans ögon. Utan att jag visste ordet av snuddade en stor och mjuk hand vid min. Förvånat kollade jag ner på våra händer och sedan upp på Zayn som satt och log.

---

 

Jag satt som paralyserad och stirrade ner på mina skor. Niall satt på min högra sida och Liam på min vänstra. Jag kan inte fatta att jag ska bli mamma. Lilla jag ska bli mamma till ett levande barn. I min mage växer det ett barn. Helt sjukt..

"What did he say?" frågade Niall och kramade om mitt lår med hans grova, stora hand. "That I'm pregnant." svarade jag helt känslolöst.

"But the other doctor said that you weren't pregnant. I'm confused.." sa Niall och kollade ner på mig.

"So am I.."

"So we're going to be parents?"

"Seems like that, yeah."

Jag kollade upp på Niall och kramade om honom. Det är i alla fall tur att han är pappan... Nej! Kollade jag någonsin vem som är pappan?! Det kanske är Liam. Eller till och med Harry. Nej, Harry kan det inte vara - det var för länge sedan. Jag vände blicken mot Liam som kollade upp på mig. Han log smått, vilket jag besvarade med ett krokigt leende.

"Can we talk?" viskade jag till honom och han nickade. Jag flyttade Nialls hand och gick efter Liam. Niall kollade oroligt på mig men jag visade att det var lugnt. Vi gick ut till ett litet kök i korridoren där vi stannade.

"When we.. Uhm.. You know... Did you use protection?" sa jag rakt ut. Han kollade storögt på mig och såg ut att tänka efter. "I think so.. Or no. It was just so..." svarade han förvirrat. "So you used protection?" Han tänkte efter lite innan han skakade på huvudet. "Oh god..."

"I'm sorry." Jag skakade bara på huvudet och tog tag i hans hand. "We have to do some kind of test." sa jag och drog med honom till de andra. Jag skulle just till att säga till Niall att komma när jag kom på det; ingen förutom jag och Liam visste vad som hade hänt den kvällen. Niall visste inte om det. Jag måste berätta det på något sätt. Han måste få veta det förr eller senare. Jag sa åt Liam att han kunde sätta sig, och visade att Niall skulle komma över. Jag drog med Niall till samma lilla kök jag nyss varit i.

"Niall, there's something I have to tell you, and please just listen." Han nickade och jag drog efter andan.

"I had sex with Liam." Hans haka ramlade ner i golvet och hans ansikte blev illrött av ilska. "When we played Seven Minutes In Heaven. I'm so sorrry, Niall! I was kind of drunk and so was Liam. I don't love him - he doesn't love me. I love you, Niall! Please forgive me!"

Jag tog in det hon just hade sagt. Hur kunde hon? Hur kunde Liam? Ska jag förlåta henne?

"It's okay, I think.. I love you too much." sa jag och kramade om henne. Hennes tårar skapade en liten våt fläck på minn tröja lik som mina skapade på hennes huvud.

 

---

 

Jag och Liam hade tagit ett antal tester och satt just nu och halvsov ute i vänterummet. Harry var helt borta och hade varit det ett tag nu. Han sov och och småsnarkade. Stämmningen var fortfarande ganska spänd mellan mig och Liam. Men han hade faktiskt bett om ursäkt flera gånger. Det är bara att släppa det. Jag älskar Annie.
Zayn satt och stirrade rakt ut i tomma intet, Fiona kollade ner på hennes fötter och Alli var kvar inne på sitt rum.

Allt var bara för tyst och pinsamt.

---