One Direction fanfictions

---

---

- Rosalie Maria Carmen Sanchez Grey, it's 2 pm and you're still in bed! Get up now!

Jag kröp in under täcket ännu mer och försökte hålla mig i sängen. Den var ju så mjuk, och jag var så trött. Och just det ja, det är jag som är Rosalie. Men kalla mig Rose. Fast nej, det bestämmer ni själv. Mina kompisar kallar mig Rose och min familj Rosalie. Men tillbaka till saken; jag är då Rose Sanchez Grey, en glad tjej på 17 somrar. Om jag själv skulle beskriva mitt utseende och min personlighet så skulle jag säga att jag är en väldigt varierad tjej. Med mina allra bästa kompisar är jag riktig sprallig och framåt. Fast med folk jag knappt känner eller inte trivs med kan jag vara riktigt blyg och tyst. Väldigt varierad helt enkelt. Lika med mitt utseende. Som liten hade jag så gott som svart hår, fast för varje år blev mitt hår bara ljusare och ljusare. Så nu kan man säga att mitt hår har samma färg som kola. Kolabrunt hår som är lockigt och tjockt med en längd som når till midjan. Jag är född i Nashville där min pappa, Adam Grey, föddes. Vid tre års ålder flyttade jag och min familj till min mamma Maria Sanchez's hemland, Venezuela. Så just nu bor jag, mina tre syskon och mina föräldrar på en gullig ö alldeles utanför Venezuela. Man kan rent av säga att jag bor i ett paradis. Det är som i alla filmer där de bor i tropiska länder med vackra ständer och härlig natur. Precis så är det.
 - No mum! I wanna sleep, ropade jag och gömde huvudet under kudden.

- Rosy Dosy, didn't you say you were going to meet your friends? sa mamman som hade satt sig på min säng.

- Stop calling me that. I'm not three, mumlade jag och drog upp täcket ännu mer.

- Well you're acting like a three year old so I'll call you that, Rosy Dosy. Were you going to meet them? Otherwise you'll come with the rest of us.

Ja, just det. Jag skulle ju träffa dem på stranden för att min familj skulle in till fastlandet och hälsa på någon gammal kompis.

- No, I'm going to meet them. And please stop calling me that, sa jag och satte mig upp i sängen.

- Sure, hun, sa hon och pussade min kind. Jag drog mig upp ur sängen och ställde mig framför min stora spegel. Jag ser för hemsk ut. Håret ser ut som ett enormt fågelbo. Jag drog en borste igenom mitt tjocka hår och tog med kläderna in till badrummet. Snabbt och smidigt tog jag en dusch och tog sedan på mig min bikini och ett par shorts och ett linne. Det var en helt vanlig dag här. Solen gassade, det var riktigt varmt och tropiska vindar. Perfekt helt enkelt. Jag skulle träffa mina bästa vänner nere på stranden och vi skulle upp till skogen och tälta. Jag må inte ha många bra vänner men jag har fyra stycken som jag vet att jag verkligen kan lita på. Vi fem hade varit vänner ända sedan jag flyttade hit. Vi klickade på en gång. Ingen utav oss har samma personlighet men vi är riktigt bra vänner ändå.

Jag stängde av min laptop och sprang ut i hettan. Nästan äckligt varmt, men man vänjer sig allt eftersom. Jag gick över till den stora pickupen och kontrolerade så att allt var med. Tält, sovsäckar, mat... Allt med! Vi turades om att fixa allt vi behövde och det var min tur nu.

  Kanske tio minuter senare rullade jag upp på den lilla övergivna parkeringen och började packa ur. Kanske att jag inte nämde det, men den här stranden var så gott som övergiven. Vi brukar säga att det är våran strand eftersom att det bara var vi som var här. Den var inte superstor men hade en helt okej storlek. Alldeles intill havet var det en stor skog, och då menar jag inte en tråkig torr skog, utan det var en rätt så stor skog med en del små bäckar, laguner och till och med några små vattenfall. Supermysigt faktiskt. Skogen går upp längs ett liten berg och högst upp var det alldeles fri sikt och det var där vi skulle campa.

  Jag tog fram några väskor och slällde ner dem bredvid mig. Tält efter sovsäckar, mat efter väskor, allt skulle ut. Jag tog upp två väskor och böjde mig ner efter tältet.

- Woah, someone's got a damn nice ass! tjöt någon bakom mig. Den rösten är bara för lätt att känna igen. Chad. Han har den dära speciella accenten. Ganska grov röst fast ändå mjuk. Speciell helt enkelt.

Bara för att retas med honom böjde jag mig ner lite till så att linnet åkte upp lite på ryggen. Försiktigt vickade jag på rumpan och låtsades som ingenting.

- Let me help you with that, sa en annan kille som helt plötsligt stod bredvid mig. Mike. Samma med honom - rösten är bara för lätt att känna igen. I jämnförelse med Chad var Mike en väldigt snäll och omtänksam kille. Chad var i stället en utav de populära killarna. Visst var vi också ganska populär allihopa, men Chad var nog populärare. Han hade allt en tjej vill ha; det blonda stökiga håret, de havsblåa ögonen, perfekt kropp och en riktigt bra personlighet. Oja, han hade magrutor... Faktiskt var jag kär i honom när vi flyttade hit. Nu är vi bara vänner, vilket jag gillar. Faktiskt bästa vänner.

  Jag tog upp så mycket jag kunde bära och Chad och Mike tog resten. Vi gick bort mot stranden där jag blev tacklad av två ivriga tjejer. Quinn och Hope. Två andra av mina bästa vänner. Det var vi fem. Oss fem fick man kämpa för att sära på.

  De tacklade ner mig till marken och överröste mig med kramar.

- Woah.. You know we met yesterday.. sa jag och kramade de två tjejerna.

- I know... I just wanted to hug you, sa Hope och ställde sig upp.

- Yeah, I love your hugs, sa Quinn och hjälpte mig upp.

- And that's what you call hugging? It was more like a war or something.. sa jag och hörde att killarna fnissade bakom oss.

---