One Direction fanfictions

”Wow, it's beautiful here! How did you know about this place?” sa Niall och lade armen runt min midja. Jag berättade allting. Allt om hur de ville få hit fler människor och ville göra allt större.

”Well, this place is amazing.” Vi gick bort till det lilla lusthuset och satte oss på bänkarna i det.

Jag tror att vi satt och pratade i timmar. Vi satt och bara hade det mysigt och pratade om det första som poppade upp.

Jag hörde hur Niall sa något i stilen med ”I can't see this dickhead without beating him up.” innan han tog tag i Annie och gick iväg. Jag kanske förtjänar det. Troligen är jag en skitstövel. Även fast jag bara sa några ord till Annie på lektionen. Men sättet jag sa det på. Kallt och hjärtlöst. Jag strulade till det. Rejält. Faktiskt tror jag att jag föll för Annie. Hon var speciell. Hon var inte jobbig, larvig eller som alla andra tjejer i skolan. Utan hon var mänsklig helt enkelt. Och vacker, det var hon verkligen. Än nu kommer jag precis ihåg allting. Allting från den bästa natten i mitt liv. Ja, jag förtjänade precis vad Niall sa. Han, var hennes pojkvän. Inte jag. Hon hade valt honom, inte mig. Men men, livet går vidare. Hoppas jag.

Jag bestämde mig för att ta vägen genom skogen hem. Så fort man kom in i skogen slogs en frisk doft av vår mot en. Löven antingen prasslade eller plaskade under mina fötter. På vissa ställen var det verkligen blött, så där plaskade man omkring bland de starkt färgade löven. Annars var det för det mesta torra och orangea löv. Vägen hem kändes otroligt mycket längre än den var hit. Jag hörde Nialls röst om och om i mitt huvud. ”You know you can talk to me. Anytime.” sa den Irländska pojken. Men vänta nu. Det där var inte i mitt huvud. Det var på riktigt. Men var ifrån. Jag kollade omkring på den lilla stigen jag stod på men såg inte en skymt av dem. Men det konstiga var att jag kunde höra dem. Klart och tydligt. Vartenda ord de sa. Jag kunde höra hur de kramade och kysste varandra. Och om jag kunde höra det, då måste de vara nära. Jag gick in på den första bästa stigen och kom ut på i en mellan stor park. Ytterligare en park? I den andra parken? Det var ju konstigt. Jag gick in på den lilla grusvägen och passerade ett visst antal bänkar. Snabbt stannade jag och stelnade till. Där, i lusthuset på andra sidan den lilla dammen, satt de. Niall satt med armen runt om Annie och med ryggarna åt mig. Jag måste prata med Annie. Förklara hur jag känner och be om ursäkt. Jag måste.

”Annie.” Hon vände sig mot mig, vilket även Niall gjorde. Båda hade rätt så irriterade miner. Såklart jag förstår att ingen utav dem vill att jag ska vara här, men jag måste prata med henne. ”Can we talk?” Hon kollade frågande på mig och sedan på Niall innan hon nickade och gick mot mig. Man kunde riktigt se hur Niall tänkte. ”Keep your hands away. Better watch out.” Jag erbjöd henne att sätta sig på en bänk men hon skakade på huvudet. ”You've got two minutes.” sa hon och satte sig äntligen ner. ”Okay. I just want to say I'm sorry for the things I said at class. I mean the way I said it... I'm so sorry. And I can't stop thinking about you, Annie. I think I like you.” sa jag och kollade ner i mitt knä. ”Well it doesn't matter, Harry. I love Niall.” sa hon och reste sig upp. ”Wait, my two minutes hasn't end yet.” sa jag och reste mig upp och tog tag i hennes hand för att stoppa henne från att gå. ”Let go of me.” Hon försökte ta sig ur mitt grepp, men jag ville inte släppa. Att hålla i henne kändes så rätt. ”Annie, you can't stay mad at me forever.” Jag kollade in i hennes vackra ögon och höll ett hårdare tag om hennes lilla mjuka och kalla hand. ”Yes I can. Harry, you screwed it up. You had your chance. I love Niall now.” sa hon och hennes blick mörknade. De isblåa ögonen visade inte samma glädje, utan de visade ett isigt hat. ”Let go of me, Harry!” Jag hörde klart och tydligt vad hon sa, men jag ville inte släppa. Niall hade rest sig och var redo att komma och slå till mig vilken sekund som helst. ”Just give me a chance. Please.” Jag drog henne närmare mig. Helt från ingenting stod Niall framför mig istället för Annie. ”She said, let go!” sa han med en mörk blick som skar in i mig, innan han slog till mig mitt i nyllet. Jag föll ner till marken och kollade förvånat upp på honom. Annie stod bakom han och kollade ner i marken. Jag drog en hand under näsan. Blod. Blod hade prytt min hand. Förskräckt reste jag mig upp och sprang iväg.

Det blev kort men men. Jag hann skriva idag! Men Niall då! Inte slåss :( Stackars Harry, men ändå inte. Jaja, det kommer bli mycket drama sedan. Men nu kommer det troligne inte något på en hel vecka :(

Så då tänkte jag att ni kunde skrapa ihop 25+ kommentarer ;) haha, skrev det på förra också men här står det igen :)

Som sagt så vet jag inte vad som hänt men texten, men det får funka :

Kram på er! xx

Tidigare...

Fast de kanske bara var vänner. Ja, för att jag ska bli glad så säger vi att de bara var vänner. Inget mer. De ställde sig upp och jag kunde se ett brett leende på hennes läppar. Det underbara leendet. Man kunde till och med se den där gnistan från hennes ögon enda hit, och jag var minst tjugo meter ifrån. Hennes ögon var verkligen underbara. Magiska. Men vänta nu. Varför går de närmare varandra? Inte ska de... Det var som om att de läste mina tankar, för sekunden efter stod de med sina läppar mot varandra. Nej! Det var ju inte såhär det skulle vara!

”Annie, come back here! Or else I'll tickle you to death.” ropade jag till Annie som hade sprungit in till parken. Vi hade bara varit tillsammans i drygt tjugo minuter, ändå var vi som ett gammalt gift par. Hon var den rätta för mig. Hon var min. Hon hade varit min i 46 minuter. Inte för att jag räknar varje minuter eller så... Det var bara det att vi blev tillsammans prick klockan 16.34. och klockan var nu 17.20. Alltså hade vi varit tillsammans i 46, snart 47. De bästa minuterna i mitt liv. Den bästa dagen i mitt liv – 16 oktober 2008 klockan 16.34. Det ska jag aldrig glömma. Aldrig.

Jag sprang mot den fina lilla människan och hoppade på henne bakifrån. Hon gav ifrån sig ett litet skrik följt av ett skratt och vi föll ner i en stor hög av höstfärgade löv. ”I said I'd tickle you to death.” viskade jag till henne med ett busigt flin på läpparna. Hysteriskt började jag kittla henne över hela kroppen. Hon sparkade och skrattade och försökte få av mig. ”Niall, get off me!” sa hon mellan skratten. Jag gav upp och drog upp henne ur löv-högen. Hon placerade sina händer runt min nacke och jag runt hennes midja. ”I love you Niall.” sa hon strax innan hon placerade hennes läppar på mina. Älskade hon mig? Vi hade bara varit ihop några minuter och hon sa att hon älskar mig. Va? ”I love you too.” sa jag av ren snabbhet. Ja, jag älskade henne. Det gjorde jag verkligen. Ärligt talat tror jag att jag har älskat henne sedan första gången jag kollade in i de där gnistrande ögonen. Den vackra varelsen var min. ”Come on. I wanna show you something!” sa hon och drog mig in i parken. ”I bet I can get to the woods before you.” sa hon och kollade på mig med ett busigt flin och höjda ögonbryn. ”Sure. I don't think so!” sa jag och började springa. Hon var verkligen snabb, för efter några sekunder hade hon sprungit förbi mig. Som om att hon hade sett ett monster stannade hon upp mitt i steget. Jag saktade in och gick fram till henne. ”What is it, honey?” frågade jag henne och gick upp vid hennes sida. Hon pekade sakta bort mot den lilla dammen som låg snett framför oss. ”There.” sa hon med en låg och nervös rös. Jag kollade ditåt och såg ingenting först. ”What?” sa jag förvirrad och kollade efter vad hon pekade mot. Jag letade upp punkten hennes finger pekade på. Där. Jag kände hur ilskan bubblade upp inom mig. Harry. Han gick sakta mot oss med händerna i fickorna. Vad i hela världen gör han här? Varför kommer han mot oss? Mot Annie. Varför blev ag arg över det här? Ja juste, för att han låg med Annie, min tjej. Han är körd. Ja kände hur mina ben styrde mig framåt mot Harry.

”Niall, stop. Come, let's go. I don't want to talk to him, or see him.” Jag hörde Annies lilla nervösa röst. Det kunde man inte säga emot. Även fast jag vill gå upp till han och slå ner han så vände jag mig om och gick tillbaka till Annie. ”Come, let's go. I can't see this dickhead without beating him up.” Jag tog tag i hennes lilla kalla hand och vi gick bort mot skogen.

Niall tog tag i min hand och drog mig bort mot skogen. Varför blev han så sur när han såg Harry? Nu när jag tänker efter lite så är det ganska uppenbart. Han är min pojkvän och Harry och jag fick till det förra helgen. Ganska uppenbart att han blev arg. Eller hur? Men att säga att Niall var min pojkvän kändes helt fel, men helt rätt. Bara några minuter sedan hade jag sagt att jag älskade honom. Det gjorde jag. Jag älskade Niall. Niall James Horan. Det var han jag älskade, inte Harry. Harry var en skitstövel. En snobb. Dumskalle. Knäppjök.. Ja, jag kunde hålla på länge. ”So what did you wanna show me?” sa Niall som hade stannat vid skogskanten. Han såg mycket gladare ut nu. Jag gav han ett larvigt leende till svar och drog med honom in i skogen. ”You'll see. It's a surprise.” Löven prasslade under våra fötter när vi gick in i skogen. Mot för hur det var utanför skogen var det verkligen mörkt här inne. Men luften var mycket klarare och man kunde käna en härlig doft av höst. Hösten måste nog vara min favorit säsong. Alla fina färger, det friska vädret, ja allting. Plus att jag fyllde år på hösten. Rättare sagt om tio dagar fyllde jag år. Skogsstigen blev smalare och vi vek in på en ännu mindre stig åt vänster. Vi kanske gick i tio minuter innan vi äntligen var framme. Framme i en annan liten park. Här var trädtopparna glesare från varandra så solen sken in och lyste på de färgade löven. Egentligen var det den här parken som var den riktiga parken. För några år sedan byggde dom en större runt om denna. Så den här hamnade i mitten och blev omringad av träd. Det var hit jag brukade komma om jag var ledsen eller bara ville komme hem ifrån. Sammanlagt var det kanske tio bänkar, ett litet lust hus och en liten damm i mitten. Faktiskt var det mycket finare här än var det var i den nya parken.

”Wow, it's beautiful here! How did you know about this place?” sa Niall och lade armen runt min midja. Jag berättade allting. Allt om hur de ville få hit fler människor och ville göra allt större.

”Well, this place is amazing.” Vi gick bort till det lilla lusthuset och satte oss på bänkarna i det.

Jag tror att vi satt och pratade i timmar. Vi satt och bara hade det mysigt och pratade om det första som poppade upp.

Så där! Jag vet inte vad som hänt med texten? Den har blivit jätte konstig. Ska försöka fixa det i alla fall.

Men... På Lördag åker jag till Öland och blir där till Lördag nästa vecka. Vilket betyder, inget kapitel på en hel vecka :(

Tyvärr..

Men då har ni en vecka på er att skrapa ihop 25+ kommentarer tänkte jag ;)

Puss på er! Era idéer var jätte bra, kom gärna med fler!

Tidigare...

”At the drama lession this morning, I worked with Harry. I tried to talk about what happened but I was cut off. He said ' It's okay, I'm over it. It was one night, just one night.' and the way he said it.. it was just.. Rude.” hon fällde ner sitt huvud och jag kunde se hur några tårar bildades och började rinna ner. Jag klarade inte av att se henne gråta. Jag klarade det bara inte. Försiktigt pekade jag upp hennes haka och kollade in i de vackra ögonen. Man kunde drunkna av de ögonen. Något flög i mig och jag lutade mig fram mot henne. Försiktigt och mjukt placerade jag mina läppar på hennes. Min kyss blev mottagen och det var officiellt en riktigt kyss. Den bästa någonsin...

Jag förstår inte att jag sa det till Niall. Visst gillar jag Niall. Faktiskt gillar jag han mycket. Men varför sa jag att jag hade fått till det med Harry. En liten tår rann ner längs min kind och jag fällde ner huvudet och tåren fick sällskap av andra tårar. En hand lyfte upp min haka och ett par underbart blåa ögon kollade in i mina. Jag kände mig trygg när jag kollade in i de ögonen. Niall lutade sig närmare mig. Vänta. Varför lutar han sig närmare. Varför kommer hans läppar närmare mig. Utan att jag visste ordet av var hans läppar placerade mot mina. Först ville jag verkligen bara rycka ifrån och ge han en örfil. Men det kändes rätt. Kyssen varade ett bra tag, för när jag drog ifrån fick jag dra efter andan ordentligt. Jag kysste just Niall. Eller, han kysste mig. Men jag kysste tillbaka. Varför och hur blev det så?

 ”Niall! Why... Why did you kiss me?” sa jag med uppspärrade ögon och förvåning. ”I don't know? It felt right, I think? Yes, it felt amazing.” Förvåningen tog även över honom. ”Well, yeah.” Utan att tänka lutade jag mig fram mot honom. Denna gång var det faktiskt jag som kysste honom. Och det kändes fantastiskt. Fjärilarna flög omkring i min mage, och jag tror till och med att jag kände den där gnistan. Gillade jag Niall? Gillade han mig? Ja, han godtog då i alla fall min kyss. Han drog ifrån och log mot mig. ”I think I like you, Annie. I think I like you very much.” han rodnade lätt när han sa det sista. Nej, nu var det min tur att prata. Det var min tur att säga att jag gillade Niall. Gillade jag Niall? ”I like you too.” Ja, det verkade som om att jag gillade honom. Varför skulle jag annars säga så? Jag, Annie Sanders, gillar Niall Horan. Så var det. ”Do you want to... want to be-” Hans ögon letade upp mina. ”Yes, Niall.” han flinade upp sig nå enormt och jag lutade mig fram mot honom och lada armarna runt hans nacke. Sa jag just ja till att bli Nialls flickvän? Ja, det gjorde jag. För jag gillar han. Mycket. Vi satt och kollade på varandra och en tystnad slog in över rummet. Inte en pinsam tystnad, utan en härlig tystnad. En mysig tystnad. ”Do you wanna go for a walk?” sa Niall och bröt tystnaden. ”Sure!”

Annie. Det var Annie som bodde här. Så jag hade gått hit för att prata med henne, eller? Det borde ju vara något inom mig som hela tiden visste att det var Annie jag gick till. Eller hur? Jag måste prata med henne i vilket fall som helst. Be om ursäkt för det jag sa. Vänta, sa jag just att jag måste be om ursäkt? Gillade jag henne? Troligen gjorde jag det. Varför skulle jag annars vara här. Men jag visste ju inte vart hon bodde. Det var ju säkert hundra hus på den här lilla gatan. Enorm skillnad från där jag bodde. Där var det glest med hus och allt var stort och vitt. Här var det litet och mysigt. Faktiskt skulle jag hellre vela bo här. Det var mycket mysigare. Plus att jag inte vill vara ett rikemans barn. Jag vill vara normal. Inte heller vill jag vara populär, det börjar bli för mycket.

Jag andades in den friska luften och lutade mig tillbaka på bänken. De sista löven hade fallit, och marken var täckt av orangea, röda och gula löv. En vacker syn om man frågar mig. Men det dåliga var att det började dra ihop sig till vintern. Och vinter är lika med julbalen för niorna. Bal är lika med att jag måste hitta en tjej att gå med, och vi var tvungna att dansa. Jippie... Fast att hitta en tjej som ville gå med mig skulle nog inte bli svårt. Men jag menar den där speciella tjejen man verkligen ville gå med. Den speciella tjejen var Annie. Det är jag säker på. Jag slöt mina ögon och tog ytterligare ett djupt andetag och fick in doften av höst. Ett flickskratt fick mig att rycka till. Jag var säker på att det var Annie. Men hur visste jag det. I hopp om att det var Annie kollade jag omkring och letade efter flickan som hade skrattat. Mycket riktigt så kom Annie springandes i början av parkgården. Ett leende spred sig i mitt ansikte och jag reste mig upp. Jag måste verkligen prata med henne.

”Annie, come back here! Or else I'll tickle you to death.” sa en pojkröst. Va, var Annie här med en kille? En blond figur kom närmare, men jag kunde inte urskilja vem det var. Jag vet ju faktiskt inte hur alla i hela London ser ut. Killen kom ifatt Annie och hoppade på henne bakifrån. De båda föll ner i löven med ett skratt.

”Niall, get off me!” sa Annie, men fick ta en paus mellan orden för att skratta. Niall? Ve är Niall? Var det den nya killen från Irland? Troligen, för man kunde höra en Irländsk accent i hans röst. Men tillbaka till det viktiga. Var Annie ihop med den här Niall? Varför blir jag sur över det? Jag gillar Annie. På riktigt. Men jag trodde att hon gillade mig också. Fast de kanske bara var vänner. Ja, för att jag ska bli glad så säger vi att de bara var vänner. Inget mer. De ställde sig upp och jag kunde se ett brett leende på hennes läppar. Det underbara leendet. Man kunde till och med se den där gnistan från hennes ögon enda hit, och jag var minst tjugo meter ifrån. Hennes ögon var verkligen underbara. Magiska. Men vänta nu. Varför går de närmare varandra? Inte ska de... Det var som om att de läste mina tankar, för sekunden efter stod de med sina läppar mot varandra. Nej! Det var ju inte såhär det skulle vara!

Kapitel 25, dude! Men vad händer? Ja, det händer mycket! Så, vad tycks?

Fortsätt kommentera, och så vill  jag tacka Alexandra, din idé hjälpte mycket. Men som du sa, allt är inte hugget i sten ;)

Men vad har hänt? Jag hade väldigt hög statistik redan klockan 11 men ändå lyckades ni inte få ihop 20 :( I sånna fall tänker jag sänka gränsen. Men kom ihåg, jag blir inte ledsen om jag får mycket kommentarer. Snarare blir jag sååååååååå glad! :D

15+ till nästa kapitel, och kom gärna med idéer :D

”Hi, it's Annie. Is Fiona there?” frågade jag. ”No, she's out with Liam.” sa han med hans mjuka gulliga röst. ”Ah, okay..” vad skulle jag nu säga? ”Niall..”

”Yeah?” jag kunde nästan se framför mig hur han satt och fipplade runt med tungan i munnen.

”Can I come over?” sa jag utan att tänka mig för. Men varför inte? Niall är ju jättesnäll.

”Sure.” All nervositet som bildats inom mig i väntan på svar flög iväg från min kropp. ”Great, I'll be there in a minute. Bye!” sa jag glatt och kände hur jag helt plötsligt hade blivit hundra gånger gladare. ”Bye!”

Jag lade på och sprang ut till hallen och drog på skorna. ”Bye, dad!” sa jag sekunden innan jag smällde igen dörren och försvann över gatan mot Nialls hus.

Nej! Varför var hon tvungen att komma över just nu? Visst är jag jätteglad att hon ville komma hit. Hit till mig. Eller, hon ville ju faktiskt prata med Fiona. Men jag tar det som en bra sak att hon ville prata med mig. Fast, hur u hela friden ska jag kunna hinna städa undan alla kläder och allt annat skit som ligger utspritt över mitt rum? Jag kan ju knappast vara stolt över att mitt skrivbord är rent. Efter att ha slängt en snabb blick ut genom fönstret sprang jag snabbt upp till mitt rum. När man öppnade dörren var det första man såg en stor tom pizza kartong som stod mitt på det ljusa trägolvet. Nja, den var inte helt tom... Den var halvt tom. Jag sprang fram till kartongen och plockade upp den. En hemsk odör av gammal pizza slog upp i mitt ansikte. Fy! Varför har jag inte märkt att den luktade så äckligt? Jag menar, den står i mitten av mitt rum, jag borde ha märkt den hemska lukten. I panik och stress sprang jag ner till nedervåningen och vek av mot köket. Jag gjorde ett tappert försök att få ner pizzakartongen i sopkorgen, men lyckades inte. Satan, nu var jag tvungen att gå ut till soptunnan ute. Och Annie kunde komma vilken sekund som helst, och jag hade bara tagit reda på en pizzakartong. Det var inte direkt värsta framsteget. Stressen hade verkligen slagit till ordentligt nu, men jag fick något ryck och sprang ut till soptunnan.

”Hi, Niall! Why... are you out in your boxers?” sa Annie som hade kommit fram till mig och gav mig ett undrande flin. Va? Var jag i endast mina kalsonger? Jag kollade ner på mig själv och, ja, jag stod ute i endast ett linne och ett par kalsonger. Här går jag och får panik över en pizzakartong, när jag borde klä på mig ett par byxor i alla fall. Och som pricken över i:et så var jag ute också. Perfekt...

”Ehm... I was just going to... this pizza... Ehm, I don't know.” sa jag samtidigt som jag kollade runt om mig för att se om det var någon ute. Faktiskt hade jag lite tur idag, för ingen var ute. Men Annie var ute. Varför skulle just hon av alla levande ting, se mig ute i mina kalsonger? Jag riktigt kände hur mitt ansikte hade ändrat färg och troligen var lika rött som en tomat. ”Haha, okay Niall?” sa hon, fortfarande med samma undrande blick. ”Come on in.” sa jag och visade med armen mot huset. Annie följde mig in och jag kunde riktigt höra hur hon små fnissade bakom mig. Ett tag undrade jag faktiskt varför hon fnissade, men när jag kom på att jag var klädd såhär så var det ganska uppenbart.

”Can you wait here for a second? I'm just going to out in some clothes..” sa jag och rodnade smått. Hon nickade till svar och jag sprang upp till mitt rum. Jag smällde upp min dörr och sprang runt som en galning i mitt rum. Sak efter sak åkte ner i soptunnan, och de kläder som låg i rummet slängde jag antingen in i garderoben eller in under sängen. Jag kunde verkligen inte ta in en tjej i mitt rum om det var såhär stökigt. Särskilt inte Annie. Snabbt drog jag på mig närmaste byxor och drog av mig linnet. I samma sväng som jag lade in linnet i garderoben tog jag fram en t-shirt som jag trädde över huvudet. Jag granskade mitt rum och var faktiskt hyfsat nöjd över resultatet. Det såg bättre ut än före. Efter en sista koll över rummet sprang jag ner till vardagsrummet där jag hade lämnat Annie.

Vi gick upp till mitt rum och jag slog mig ner på min säng. Först trodde jag inte att Annie skulle sätta sig, men det gjorde hon.

”So... Why are you sad? Do you wanna talk about?” frågade jag henne samtidigt som jag kollade upp mot henne. Det kanske inte var min sak att lägga sig i. Men hon verkade på något sätt nedstämd. Hon hade inte den där gnistan som alltid sprudlade ur henne. På något sätt kändes hennes kristallklara ögon en aning döda. Så någonting måste vara fel. Hon kollade upp på mig och jag kunde se precis vad hon tänkte. Hur visste du att jag var ledsen?

”Well, it's a long story..” jag kunde se hur gråten var nära. Det hade verkligen hänt något. Något riktigt hemsk, skulle jag gissa. ”Tell me. Well, if you want to.”

”Ehm, it's kind of... weird. It's weird to talk about.” sa hon och kollade ner på sina fingrar som lekte runt med varandra. ”You can tell me. I won't judge. Promise.” Hon kollade upp på mig igen och gav ifrån sig ett osäkert leende. ”Okay.. Well, at the party..” Nej, vad hade nu Fiona lurat i henne? Jag visste att något hemskt skulle hända. ”I kind of... I kissed Harry, Harry Styles.” sa hon och kollade upp på mig. Jag letade upp hennes ögon och sa ”It was just a kiss, it can't be that bad?” jag såg hur osäkerheten växte i hennes ögon. Jag tyckte synd om henne. Man såg det i hennes ögon, något hemskt hade hänt. ”Well, it wasn't just a kiss... It kind of went longer than just a kiss...” Va? Hade hon... Va? ”Like, how long?” dum fråga. Jag visste precis hur långt det hade gått. Men jag ville höra det från henne. Jag ville bara inte tro på det. ”Well, you know.. Long.. And then Fiona and I kin-” Jag visste det. Jag visste att Fiona hade gjort något. ”What did Fiona do to yo!?” ytterligare en dum fråga. Jag visste nog precis vad Fiona hade lurat i henne. Men varför Annie. Annie är ju så.. så.. perfekt.

”Well, you know...” sa hon osäkert med en aning hackig röst. ”Yeah, I know. But why did she do it to you? I mean, you're-” jag stoppade mig själv. Jag kan inte säga det till henne. Nej, aldrig.

”I'm what?” hon kollade upp på mig, men denna gång med lite mer ljus i ögonen. Jag tvekade ett tag men tillslut sa jag det. Jag kunde inte stå emot att säga det. ”You're beautiful, and... perfect.” sa jag med ett generat leende. Även hon fick ett generat leende på läpparna.

”But what happened then? Why are you sad?” hennes leende försvann och gnistan i ögonen följde med. Man kunde se sorgen tydligare än tidigare.

”At the drama lession this morning, I worked with Harry. I tried to talk about what happened but I was cut off. He said ' It's okay, I'm over it. It was one night, just one night.' and the way he said it.. it was just.. Rude.” hon fällde ner sitt huvud och jag kunde se hur några tårar bildades och började rinna ner. Jag klarade inte av att se henne gråta. Jag klarade det bara inte. Försiktigt pekade jag upp hennes haka och kollade in i de vackra ögonen. Man kunde drunkna av de ögonen. Något flög i mig och jag lutade mig fram mot henne. Försiktigt och mjukt placerade jag mina läppar på hennes. Min kyss blev mottagen och det var officiellt en riktigt kyss. Den bästa någonsin...

Så ja! Det här kapitlet var egentligen klart igår, men jag fastnade med en bra bok, och sedan var klockan hux flux 2. Då hade jag verkligen inte ork. Har inte sovit bra på flera nätter så..

Men här är det. Niall, vad gör du? Jaså, du gillar henne, eller? Det får vi se i nästa kapitel.

Om ni har några ideer om nästa kapitel så lämna dem i en kommentar. :)

Jag tänker köra på 20+ igen faktiskt :)

faktiskt gillar inte jag bilder som säger för mycket om kapitlet, jag menar bilden i mitten, den säger en del

Vart hade jag hört talas om den här gatan förut? Jag lekte runt med mina fingrar och kollade ner i mitt knä. Plötsligt slog det mig vad som hänt på lektionen. Jag hade blivit ihop parad med Annie. Jag hade sagt att det bara var en gång, och att jag inte gillade henne. Varför sa jag så? Kanske jag inte gillade henne ändå. Eller? Jag trodde att jag gillade henne, men det kanske bara var en inbillning.

Ja, juste! Nu vet jag precis vem som hade nämnt denna gata. Jag vet precis vart jag hade hört det!

Äntligen hade hon fattat att jag nästan tappar hörseln här inne. Mitt rum var alldeles intill Fionas, och hon hade fått för sig att hon kunde ha musiken på högsta volym. Hennes musikstil var inte direkt den bästa, om man säger så. Och med hennes enorma bashögtalare blev det verkligen hög volym när hon hade på högsta. Jag trodde allvarligt att mina öron skulle ramla av ett tag. Men jag hade ingen lust att gå in och klaga. Så gott som alla syskon skulle nog ryka ihop över något sådant. Men så var inte jag. Jag hade fattat att man inta alltid kunde gnälla. Alla har sitt liv. Jag tog tag i min laptop som stod placerad i mitten av mitt skrivbord. För att vara en tonårs kille hade jag riktigt fint i mitt rum. Eller, nja.. Det var nog en lögn. Mitt skrivbord var städat och fint, resten av rummet var inte direkt så fint. Fast jag hade nog finare än vissa andra killar. Jag slängde mig ner i min stora gråklädda säng med laptopen i famnen. Med ett litet klick hörde man det lilla ljudet datorn gav ifrån sig när den startade. Med några få klick på tangenterna skrev jag in mitt lösenord. Nandos. Det lösenordet skulle jag då aldrig glömma. Jag älskar verkligen Nandos. Eller, jag älskar all mat. Men Nandos var nog banne mig bäst. Datorn gav ifrån sig ytterligare ett litet ljud och jag klickade mig in på internet. Snabbt öppnade jag tre flikar och skrev in de sidorna jag alltid brukar kolla på. Twitter, Facebook och YouTube. Jag skrev in mina inloggnings uppgifter på alla sidor. Jag hade i stort sätt samma på alla. För enkelhetens skull hade jag samma användarnamn och lösenord på både Twitter och YouTube - NiallHoran1993, Nandos1993. Som sagt, Nandos är verkligen något jag aldrig glömmer bort. Jag kunde höra hur Fiona sprang fram och tillbaka i sitt rum. Säkert hade hon rivit ur hela sin garderob. Jag skulle gissa på att hon skulle ut med Liam. Det var det enda hon gjorde nu förtiden. Allt var Liam, Liam, Liam, Liam. Det började faktiskt bli riktigt irriterande. För att inte tala om äckligt. Jag menar, ens syster tar hem killar och ja.. Håller på.. I rummet intill mig. Blä. Tanken av det fick mig att få rysningar och nästan så att spyan var på väg upp. Nu var det i alla fall hämnd som gällde. Även fast jag inte var en sådan person så ville jag hämnas. Jag tröck igång min spellista och drog i gång på högsta volym. Jag hoppade mellan alla olika sidor och bara satt och tänkte. Ungefär fyra låtar hade passerat och konstigt nog hade Fiona inte sagt ett ord om det. Utan förvarning drogs en rockig låt igång inne i hennes rum. Hon hade visst märkt det, och hennes högtalare var överlägset bättre än mina. Man hörde knappt någonting av min musik även fast jag hade på hundra procents volym. Med en suck reste jag mig från sängen och stampade över till Fionas rum. Nu var det ju faktiskt jag som skulle ha på hög volym, inte hon.

”Fiona!! Turn down the music, please!” sa jag lugnt men högt samtidigt som jag knackade på dörren. Inget svar. Ingenting. ”FIONA!!” seriöst, om hon inte sänker nu så kommer jag in och gör det jag själv. ”Fiona, turn down the music now! I'll give you five seconds, if you don't turn it down before that, I'll do it! 1..2..3..4..5. I'm coming in! Fiona turn it dow- What the fuck!?”

”Aahahahhaaa! Niall!? Get out! Don't you ever knock, you idiot!? Out!” skrek hon argt och gav mig mördar blicken. Jag vände snabbt bort blicken och hon tog upp närmaste plagg. Fy fan! Ush! Varför var just jag tvungen att se det där!? Eu! Först skulle hon ligga halv naken på golvet med värsta bakfyllan, och nu skulle hon vara naken på riktigt. Nu skulle jag verkligen aldrig kunna tänka på annat. Äcklad av vad jag just hade sett kollade jag sakta tillbaka mot henne. Som tur var hade hon fått på sig en stor tröja.

”Why the fuck didn't you knock!? You pervert! I didn't know I had a pervert brother?” sa hon, en aning lugnare den här gången.. ”I did knock! But.. Why.. Euu! Why are you running around naked!?” jag hade ju faktiskt knackat. Så hon ska inte säga någonting. Eller, jo det ska hon. Jag hade knappast blivit glad om hon skulle komma in när jag stod i bara skinnet. ”Just, get out, now!!” Hon skyfflade ut mig ur rummet och jag gick stum och äcklad tillbaka till mitt rum. Ush! Skulle jag någonsin få leva ett normalt liv!?

Jag klarar inte det här längre. Jag måste prata av mig. Det går knappast att göra med pappa. Den lilla blåa leksaks bilen jag hade i handen skar in i mitt skinn av hur hårt jag klämde på den. William satt snett framför mig och slängde runt med alla hans leksaker. Jag kunde ju knappast heller prata med honom. Han skulle inte förstå vad jag pratade om. Men han var ju ändå bara fyra år.

”Annie, take this.” sa William och gav mig tre små lego bitar. Hans uttal hade verkligen förbättras. Vart var jag när det hände? Jag kollade ner på lego bitarna. En vit, en orange och en grön. Ja! Fiona. Jag kom och tänka på henne så fort jag såg färgerna. Det var ju färgerna på Irlands flagga. Och Fiona var ju från Irland.

”I'll be back in a second, Sweetheart.” sa jag till William och lade ner lego bitarna i hans hand. Han kollade konstigt på mig och jag rusade ut till vardags rummet och slängde mig ner i fåtöljen. Jag tog tag i telefonen på bordet och slog in Fionas hemnummer. Fem toner gick före någon äntligen svarade.

”Hello?” sa en kille på andra sidan luren. Jag hörde direkt att det var Niall. Den rösten gick inte att ta fel på. Egentligen är det konstigt att jag ringer när hon bara bor över gatan.

”Hi, it's Annie. Is Fiona there?” frågade jag. ”No, she's out with Liam.” sa han med hans mjuka gulliga röst. ”Ah, okay..” vad skulle jag nu säga? ”Niall..”

”Yeah?” jag kunde nästan se framför mig hur han satt och fipplade runt med tungan i munnen.

”Can I come over?” sa jag utan att tänka mig för. Men varför inte? Niall är ju jättesnäll.

”Sure.” All nervositet som bildats inom mig i väntan på svar flög iväg från min kropp. ”Great, I'll be there in a minute. Bye!” sa jag glatt och kände hur jag helt plötsligt hade blivit hundra gånger gladare. ”Bye!”

Jag lade på och sprang ut till hallen och drog på skorna. ”Bye, dad!” sa jag sekunden innan jag smällde igen dörren och försvann över gatan mot Nialls hus.

Vägen hem var ganska kort men vi fick sällskap av en pinsam tystnad. Jag gick hela vägen med blicken ner mot marken och Fiona försökte få mig att prata. Hon gjorde ett bra försök men lyckades inte. Äntligen var vi framme vid våran lilla gata och tystnaden sprack.

”Thank you.” sa jag tyst och vek in mot mitt hus. Varför jag sa tack vet jag inte riktigt. Jag antar att jag var riktigt glad att hon följde mig hem och allt hon sa.

”Bye, Annie.” var det sista jag hörde innan jag smällde igen dörren.

”But, Liam! Can't you just forget about Fiona for one day? We havn't been hanging out for something that feels like years. You are with Fiona every second of the day, and I mean EVERY second!” Jag var totalt frustrerad över att Liam verkligen var tvungen att vara med Fiona varje sekund. Han hade inte varit med mig eller Harry på jätte länge. Det enda han pratar om är Fiona. Fiona hit, och Fiona dit. Fiona sa, Fiona vill. Inte någonsin något om Louis eller Harry. Visst är jag glad för hans skull. Egentligen är jag nästan lite avundsjuk. Avundsjuk på att han faktiskt hade någon som älskade han, och som han älskade. Den han älskade, älskade ju även honom. Det var verkligen jag avundsjuk på..

”But, we decided to go to the movie-theatre today. You can come if you want..” svarade han med en riktigt låg röst på det sista. Alltså verkade det som om att han inte ville att varken jag eller Harry skulle följa med. ”No, I know you want to go with her alone. Right?” sa jag och kollade på Liam med höjda ögonbryn. ”Yeah.” sa han kort och lågt så att man knappt hörde det. Han kände sig säkert en aning dum som avvisade sina vänner. Eller vem vet, han kanske helt enkelt gillade Fiona mer. Ja, såklart han gör, de ät ju tillsammans. Vad tänker jag egentligen med? Jag borde ju ändå fatta att han gillade Fiona mer. Eller?

Jag vände blicken mot Harry som stod lutad mot sitt skåp som vanligt. Fast det som inte alls var som vanligt var att han inte hade sagt mer än ett ord ända sedan dramalektionen. Det enda han hade fått ur sig var små svar, som tex 'ja', 'nej' eller 'kanske'. Jag vet inte vad som hänt på lektionen, men han hade varit som paralyserad, eller snarare förstelnad, ända sedan dess. Vad jag vet så hände inget speciellt på lektionen. Han hade blivit ihop parad med Eugene av Mrs. Puckerson men sedan fått byta partner på grund av hans, ja, små problem. Vad jag har för mig blev han sedan ihop parad med Anne-Louise, och det borde väl inte fått han så här. Eller? Anne-Louise var väl ingen speciell. Jag gjorde ytterligare ett försök att försöka få respons av Harry – det var säkert hundrade gången för idag – men det gick lika dåligt som de andra gångerna. Inget svar, inte ens en blick mot mig, bara en lätt suck. Jag gjorde likadant och suckade när jag sedan vände mig om och kollade mot Liam. Liam stod nu inte ensam längre... Han stod med armarna runt om en liten kropp med långt rött hår. Såklart förstod jag precis vem det var. Fiona. Vem skulle han annars stå och mysa med? Jag suckade åter en gång och satt armarna i kors över bröstet. ”You guys are weird..” sa jag lätt med en suck och skakade på huvudet när jag parerade blicken mellan Harry och Liam. Med åter en suck slängde jag igen mitt skåp och började gå ut från skolan. Det här blev nog ett rekord på hur många suckar man kan ge ifrån sig på en dag.

Mina fötter pressades mot det blöta gruset som prydda skolgården. Jag är inte förvånad att det regnar, det är ju ändå London. Regndropparna rann en efter en ner längs mitt ansikte när jag snabbt gick över skolgården och bort mot busshållplatsen. Just när jag kom fram till den lilla busskuren skulle bussen just till att åka. Hade jag kommit en sekund senare hade jag varit tvungen att gå hem. Vilket hade tagit ett tag. Hela 40 minuter faktiskt, och så hurtig så att jag kunde gå så långt var inte jag.

Busschauffören öppnade dörrarna och jag klev in i den lilla gula bussen. Han gav ifrån sig något total ofattbart mummel och drog i en spak så att bussen började brumma. Utan förvarning körde han iväg, och jag vinglade till av det lilla rycket bussen gav ifrån sig när den startade. Min blick letade igenom bussen för att hitta en ledig plats. Jag gick igenom raderna en för en, men alla säten var upptagna. Eller inte alla. Det fanns ett enda säte som var ledigt. Men att sätta sig där hade varit som att gå på ett fält fyllt med landminor. Även fast jag visste att det var en dålig idé satte jag fart mot det lediga sätet och gav ifrån mig ett smörigt leende.

”Is it okay if I sit here?” sa jag till tjejen som satt närmast fönstret. ”Sure.” sa flickan och flyttade sin väska så att jag kunde sätta mig. Jag drog till med ett snett leende innan jag slog mig ner på sätet. Det här kunde verkligen vara farligt. Att sitta här kunde orsaka stora problem.

Problem mellan mig och Zayn. Eftersom jag hade satt mig bredvid hans flickvän, som jag gillade. Jag hade satt mig bredvid den vackra och enda Allison. Zayns flickvän. Det värsta är att Zayn vet att jag gillar henne..

Ja, juste! Nu vet jag precis vem som hade nämnt denna gata. Jag vet precis vart jag hade hört det!

Så ja! Det blev ett längre kapitel! :D Vad kommer nu hända? Gillar han inte Annie?

Hoppas det uppskattas och blev bra! XD

Jag tänker faktiskt dra till med 25+ kommentarer till nästa kapitel, för det skulle vara lätt att fixa! ;)

Taaack till er som läser och kommenterar, det betyder mycket!

Nej, Varför skulle jag vara med Harry? Kunde jag inte få vara med Fiona istället? Alla andra jobbade kille och kille eller tjej och tjej, så varför var jag tvungen att vara med en kille. Och varför just Harry?

”I'm sorry fo-” utan att tänka sa jag det, men blev stoppad. ”It's okay, I'm over it. It was one night, just one night.” sa Harry snabbt och rätt så känslolöst. Orden sved. Det sved något otroligt mycket. Hur kunde han säga så. Såklart att han inte gillade mig. Jag visste det. Jag är bara lilla Annie. Jag är ingen...

Dagens sista lektion var äntligen slut och jag började slött gå ner mot entrén. Inte en lektion hade jag haft med Allison. Inte en enda. Förut brukade vi ha både drama och matte tillsammans, men det blev inte mycket gjort på lektionerna så de särade på oss. Jag hade även problem med att hålla ilskan i styr på de lektionerna, för Harry, Liam och Louis var även i de klasserna. Varför vet jag inte men jag hade något emot de tre. Eller, jag vet varför. Dom är ju populärast på skolan. Harry och Liam var nog okej, men Louis hade jag verkligen inte ”klickat” med. Inte så konstigt det heller. Jag visste så väl att han var kär i Allison. Min Allison. Han ska aldrig få henne. Hon är min, bara min. Egentligen är jag inte störtkär i henne, men hon är så himla snygg. Man brukar säga att det är insidan som räknas, men enligt mig är det talesättet bara skitsnack. Är en tjej het då vill man helt enkelt ha henne. Det är väl så det funkar, eller? I alla fall för mig. Allison var lugnt skolans hetaste och populäraste tjej, så Louis skulle då verkligen inte få henne. Han hade redan tillräckligt med popularitetsstatus. Visst var jag verkligen inte fulare än dem - jag menar titta på mig, jag är skitsnygg - men alla verkade tycka att det var något speciellt med dem. Varför förstår jag inte. Men även jag hade en status. En riktigt bra en också. De flesta hade utsett mig som skolans badboy, andra som skolans player – vilket jag verkligen inte förstod eftersom jag har en flickvän – och vissa tyckte inte om mig. Men de som inte tyckte om mig borde verkligen skaffa lite vett. Jag menar, jag har allt. Populariteten som behövs, utseendet, en störthet flickvän och ja, jag är helt enkelt snygg.

Jag vaknade upp ur mina tankar av att någon hoppade på mig bakifrån och hårt drog sina armar runt mig. Såklart visste jag att det var Allison. Vem skulle det annars vara som hoppade på mig och kramade mig? Jag snurrade runt och böjde ner mitt huvud och kysste henne lätt på munnen. Hon var kanske ett huvud lägre än jag så det var en aning jobbigt för nacken att kyssa henne.

”Hey babe. I've missed you.” sa jag samtidigt som jag lekte runt med fingrarna i hennes ljusblonda långa hår.

”I've missed you more.” sa hon och kollade på mig med hennes klargröna ögon. Alltid var det så. Alltid skulle tjejer dra till med att de hade saknat en mer eller att de älskade en mer. Larvigt.

Det kändes rätt bra att Fiona åter en gång hade tagit mina glasögon och stampat ner dem, för just nu kunde jag inte låta bli att gråta. Jag visste nästan att han inte skulle gilla mig, men det han sa och hur han sa det sårade verkligen mig. Det sårade mig verkligen jätte mycket.

”Annie, don't cry over him. He don't know what a beautiful and perfect girl he's missing out on.” sa Fiona som hade ställt sig framför mig med händerna på mina axlar och en medlidande blick.

”He's not 'missing out on' anything. I'm just Anne-Louise, a girl who nobody like or cares about.” sa jag i samma sväng som ännu fler tårar började rinna ner för mina kinder. Det var ju helt sant. Jag är bara Anne-Louise Sanders. En flicka som jobbar häcken av sig i skolan, är riktigt töntig och knappt älskad av sin pappa. Det var i alla fall så det verkade vara.

”Wait, is your name Anne-Louise?” Jag fick en förvirrad blick från Fiona som tydligen inte hade snappat upp att mitt namn inte var Annie.

”Yes, but please don't call me that..” Jag förstår inte riktigt hur hon kunde ändra ämne till något sådant när jag var ledsen. ”I won't. But please some with me home. You can't sit here all day. I mean you're in a classroom, crying. Come with me home and we can talk about it.” sa hon och gav mig en bedjande min. ”No, I just want to get home.” hon fick ett kort och enkelt svar. Det var helt enkelt så. Jag ville bara hem. Hem till min säng. Till Daisy. Hon kunde ju som sagt alltid få mig på hyfsat humör. Fiona hade gjort tillräckligt idag. Vem vet vad som skulle flyga i henne om jag följde med henne hem.

”Okey, but I'll walk you home at least. I want to be sure you'll get hom today, and not sit here all day.” Jag gav henne en lätt nickning och vi gick ut från skolan.

När jag öppnade skolans entrédörr möttes jag av ett friskt och varmt väder. London kunde verkligen vara en skit stad, men det är det här jag älskar med det. Jag älskar verkligen London. Aldrig skulle jag kunna flytta här ifrån.

Vägen hem var ganska kort men vi fick sällskap av en pinsam tystnad. Jag gick hela vägen med blicken ner mot marken och Fiona försökte få mig att prata. Hon gjorde ett bra försök men lyckades inte. Äntligen var vi framme vid våran lilla gata och tystnaden sprack.

”Thank you.” sa jag tyst och vek in mot mitt hus. Varför jag sa tack vet jag inte riktigt. Jag antar att jag var riktigt glad att hon följde mig hem och allt hon sa.

”Bye, Annie.” var det sista jag hörde innan jag smällde igen dörren.

Dåså, här har vi kapitel 21. Hoppas det blev bra!

Jag hann inte läsa igenom så ni får ursäkta små stavfel/gramatik-fel.

Tack till alla som kommenterar! Fortsätt så!!

20+ till kapitel 22 (som kan bli extra långt) ;) xx

"I'll split you in different pairs and you're going to do a several of exercises. Hanna and Allison. Dana and Felicity.-” hon rablade upp massor av namn och de som blivit uppropade gick till sin partner. Både Louis och Zayn hade redan fått sina partners. De var de enda colla killarna i klassen. Egentligen gillade jag inte Zayn, men hellre han än- “Harry and Eugene.” sa Mrs. Puckerson. Det var precis som om hon läste mina tankar. Det var precis Eugene jag inte villa hamna med. Små runda glasögon, en frisyr som var snarlik en pottfrilla och vindögd. Han kunde knappt höra heller. Men han var ju särskoleinskriven så jag är inte förvånad över hans små fel..

”We should go to class now, it's quarter to twelve.” sa jag samtidigt som jag ryckte blicken från klockan och upp mot Fiona.

”Partypooper..” fnös hon ur sig samtidigt som hon reste sig från toalettsitsen och ryckte upp båsdörren. Jag vände mig mot dörren och gick ut ur det röda sönderkladdade båset. Med ett sista bloss drog jag ur cigaretten och höll den framför mig utan att veta vad jag skulle göra med den.

”Give me that. I'll show you how to get rid of it.” sa Fiona som verkade ha märkt att jag inte alls visste vad jag skulle göra och troligen hade sett mitt förvirrade ansiktsuttryck. This is how you do.” Hon skrattade till och tog ifrån mig cigaretten och slängde ner den på golvet. Med ett litet kliv hade hon stampat sönder den lilla orange-vita cigaretten.

”C-c-can you really do that? I mean, don't you have to throw it in the bin or something?” sa jag med en smått nervös röst och blicken fäst på den mosade cigaretten på golvet.

”Come on. You're the one who said we had to go to class.” sa hon och drog med mig ut till korridoren. Jag hade verkligen inte lust att säga emot, så jag följde Fiona ner till källarvåningen där Dramasalen var.

”One of you are now going to stand infront of your partner and fall into his or hers arms. You-” Mrs. Puckerson babblade på om vad vi skulle göra. Varför förstår jag inte. Vi hade gjort denna övning hundratals gånger och alla visste precis hur man gjorde. Men jag förstår inte hur jag skulle våga falla handlöst i Eugenes famn. Han var bara skinn och ben. Hur skulle han kunna fånga mig? ”You may now start.” harklade Mrs. Puckerson ur sig och eleverna som befann sig i rummet började med övningen. Jag vägrade falla fritt ner i Eugenes famn så jag tog initiativet och smög fram till Mrs. Puckerson.

”Uhm... Mrs, can I switch partner?” viskade jag ur mig.

”Is there something wrong with your current one?” sa hon och kollade förbi mig och bort mot Eugene. ”Okey, I see.” sa hon när hon märkte Eugene som stod och virrade omkring borta i hörnet. ”Well there's no one left-” hon hann inte längre innan dörren öppnades och två flickor kom in i rummet. Jag kollade noggrannare och märkte vem det var. Annie. Eller Anne-Louise kanske känns bättre att säga. Mitt hjärta slog dubbla slag och jag hoppades på att Mrs. Puckerson inte skulle säga det jag fruktade. Måtte det inte bli Annie som jag skulle hamna med.

”Well there's Miss. Sanders.”

Jag var tvungen att tänka efter vad hon hette i efternamn. Nej! Det var Annie. Det var Annie som hette Sanders i efternamn.

”Miss. Sanders, come over here. And take Miss. Horan with you.”

Jag såg hur Annie svalde nervositeten och började sakta gå mot oss.

”Yes, Mrs. Puckerson.” sa hon utan att ens ägna en sekund åt att kolla åt mitt håll. ”You're one of my best students, why are you late? I'm disappointed. But, this is the first time you're late so I'll let you go with a warning.” sa Mrs. Puckerson och kollade med ett besviket ansikte på Annie som stod och stirrade generat på sina skor. ”I'm sorry, Mrs.” mumlade hon ur sig samtidigt som hon lyfte blicken. ”Mr. Styles can show you what you're going to do. Actually you and Mr. Styles can work together.” sa hon glatt och lät blicken gå mellan mig och Annie. Jag nickade diskret och Annie gjorde detsamma. Sakta och nervöst gick jag bort mot ett hörn av rummet och Annie följde efter. Jag förklarade vad vi skulle göra och hela tiden stod hon tyst med huvudet neråt.

Nej, Varför skulle jag vara med Harry? Kunde jag inte få vara med Fiona istället? Alla andra jobbade kille och kille eller tjej och tjej, så varför var jag tvungen att vara med en kille. Och varför just Harry?

”I'm sorry fo-” utan att tänka sa jag det, men blev stoppad. ”It's okay, I'm over it. It was one night, just one night.” sa Harry snabbt och rätt så känslolöst. Orden sved. Det sved något otroligt mycket. Hur kunde han säga så. Såklart att han inte gillade mig. Jag visste det. Jag är bara lilla Annie. Jag är ingen...

Förlåt för att det blev så sent!! Men jag var med mina kompisar i en stuga, och jag hade såsååååå kul!

Men hoppas ni gillar det här :)

Jag hinner nog inte skriva ett till kapitel idag :(

Men vi säger 20+ kommentarer till nästa xx

Kom ihåg att kolla in http://carrotvscat.blogg.se/ för min skull! :3

”What? Did I say that?” Hade jag verkligen sagt rakt ut i lektionen att Liam var sexig? Jag märkte hu mitt ansikte fick en lätt rosa färg och det enda jag ville göra var att försvinna. Sjunka rakt igenom golvet och bara försvinna. Som tur var så räddade skolklockan mig. Jag slapp sitta och skämmas över att jag troligen hade sagt rakt ut på lektionen att Liam var sexig. Liam kom fram till mig och log ett enormt gulligt leende, och jag tog tag i mina böcker och reste mig upp. Jag gav honom ett snabbt leende och en puss och sprang iväg mot mitt skåp. Liam skulle iväg till spanska lektionen och jag skulle till drama. Äntligen en lektion jag skulle ha med Annie. Jag hade inte sett henne sedan festen. Vi måste verkligen prata om det som hände.

Mina fötter gick som små durasselkanier mot den hårda trappan. Niall var strax efter mig. Jag vägrade prata med honom. Någonting inom mig visste precis vad han skulle säga. Vad i hela friden hände? Dina kläder? Va? Även fast jag endast känt honom i en vecka var han en vän för mig, och jag kände att jag kände honom. Faktiskt mycket bättre vän än Fiona var. Fast Fiona kunde ha sina bra stunder hon också. Hon hjälpte ju faktiskt mig med kläderna, så att killarna och även tjejerna kollade på mig på ett annat sätt. Och Fiona hade statusen. Det var det allt hängde på.

Jag styrde stegen mot mitt skåp som låg längst ner på våningen. Med ett litet klick åkte skåpsdörren upp och jag slängde in mina fysikböcker och sträckte mig efter den pyttelilla boken jag hade till drama lektionen. Jag menar, det var ju ändå drama, och på drama agerar man. Man sitter inte och läser böcker.

Jag stängde igen dörren med en smäll. En halv rädd min for upp på mitt ansikte när jag märkte Fiona som stod lutad mot skåpen bredvid mig och gav mig ett busigt leende. Vad hade hon nu fått för sig? Ytterligare en regelbrytning, eller vad man nu ska kalla det.

”Come on, we have to go to class.” sa jag hastigt till henne samtidigt som jag grabbade tag i hennes arm och började åter igen gå mot den trappan jag alldeles nyss hade kommit ner springandes ifrån.

”Wait! Come with me. We can go to class later..” sa hon och drog mig åt andra hållet. Jag försökte dra oss mot trappan, men Fiona hade då betydligt mycket mer kraft än mig. Jag var nog bara skin, ben och ytter pytte lite kroppsfett. Muskler hade jag då inte. Jag hade inte ork att säga emot, utan jag visste att jag ändå skulle bli ignorerad. Så lydigt följde jag med henne.

På några sekunder hade hon dragit in oss på flicktoaletten. Hon slog upp dörren till ett utav båsen och ställde sig mot den och visade med armen in till det. ”Ladies first.” sa hon och lekte gentleman.

”What are we doing here?” frågade jag med en gnutta nervositet i rösten.

”Nothing.” sa hon snabbt och stängde igen dörren.

Jag kollade mig omkring i det lilla båset vi befann oss i. Klotter och smuts prydde de röda båsväggarna. De var täckta av massvis av hjärtan och smileysar, namn och bara massa fula ord. Typsika tonårs saker helt enkelt.

Fiona satte sig ner på det lilla smutsiga toalettlocket och rotade runt i fickan på hennes hoodie. Med ett snett leende drog hon fram ett vitt litet paket.

”What's that?” sa jag med ännu mer nervositet i rösten än tidigare. Egentligen visste jag precis vad det var. Cigaretter. Skulle hon verkligen få mig att röka nu? Först festen – där på tok för mycket hände – och nu cigaretter. Hur långt skulle detta gå?

Hon drog fram två vit/orangea stickor, som jag såklart förstod att det var cigaretter. Den ena stoppade hon i sin mun och den andra räckte hon fram till mig med stora förväntansfulla ögon och ett leende. Med en aning tvekan tog jag med darrig hand emot den och stoppade in den i munnen. Hon började åter igen rota runt i sin ficka, och drog denna gång ut en liten svart tändare med ett rött motiv. Vad jag såg så stod det 'Fuck me instead of you'. Hade jag haft en tändare skulle jag då aldrig ha en sådan text på den. Helt meningslöst om man frågar mig.

Hon tände på sin cigg och strax efter förde hon lågan mot min. De första blossen var hemska. Totalt hemska. Jag hostade till av den tjocka och äckliga röken som trängde ner i min halv och tog ut den ur min mun. Fiona satt framför mig och skrattade åt min reaktion samtidigt som hon rökte på som om det var hennes sista dag på jorden. Försiktigt satte jag tillbaka den, och konstigt nog vänjde man sig.

Mrs. Puckerson stod i mitten av oss elever som formade en stor ring. Drama salen var längst ner i skolan i ett litet svart rum. Egentligen brukade vi ha drama i aulan på den stora scenen, men scenen var under ombyggnad så nu fick vi stå och trängas i det här lilla rummet. Hon stod och gjorde stora rörelser med armarna och vad jag förstod så skulle vi göra den vanliga tillits övningen.

”I'll split you in different pairs and you're going to do a several of exercises. Hanna and Allison. Dana and Felicity.-” hon rablade upp massor av namn och de som blicit uppropade gick till sin partner. Både Louis och Zayn hade redan fått sina partners. De var de enda colla killarna i klassen. Egentligen gillade jag inte Zayn, men hellre han än- “Harry and Eugene.” sa Mrs. Puckerson. Det var precis som om hon läste mina tankar. Det var precis Eugene jag inte villa hamna med. Små runda glasögon, en frisyr som var snarlik en pottfrilla och vindögd. Han kunde knappt höra heller. Men han var u särskoleinskriven så jag är inte förvånad över hans små fel..

Så ja. Nu var jag RIKTIGT snäll. Ni hade inte nått kommentar gränsen *missnöjt ansikte* men jag hade skrivit klart detta så jag publicerade det ändå.

Hope you like it ;)

Men nu MÅSTE jag ha 20+ kommentarer tills kapitel 20.

Det borde inte vara svårt. xx

Halva magen syntes och byxorna var hemskt tajta. Men jag kände mig nöjd. Jag kände mig snygg och till och med nästan lite het. Men att killar stod och gjorde ifrån sig ljud och visslade var bara konstigt. Det ända jag bar idag som jag verkligen trivdes i var mina slitna converse och mina glasögon. Fiona må ha haft sönder dem på gallerian, men en smart tjej har alltid ett par extra.

Jag rättade till mina glasögon och började gå mot Fysikklassrummet som låg på tredje våningen. Jag bet mig löst på insidan av läppen och gick med blicken i marken upp till lektionen.

I mitten, precis i mitten av klassrummet, satt jag nedsjunken i min stol och fipplade med pennan. Fysik var inte mitt starkaste ämne. Mr. Drowting var inte direkt den strängaste läraren. Snarare så stod han och halvsov fram vid svarta-tavlan. Jag hade inte sett Annie idag. Är hon hemma och är sjuk? Skolkar? Nej, skolka skulle hon då aldrig göra. Men vart är hon. Diskret vände jag huvudet bakåt för att kolla om hon satt där. Ingen Annie. Jag vände sakta tillbaka huvudet och kollade fram på Mr. Dowting som hade ställt en fråga om elektrisk laddning. Ingen räckte upp handen för att få svara. Hade Annie varit här är jag säker på att hon skulle ha svarat. Han kollade på mig och reste ögonbrynen. ”Mr. Horan, do you know the answer? Can you tell your class what it is?” frågade han med en rätt så släpig röst. Jag kollade mig runt och svalde klumpen som hade uppstått i min hals.

”Ehm... It's all abo-” jag avbröts av skolklockan som ringde ut till rast. Yes! Egentligen visste jag inte alls vad han menade, så jag är glad att jag slapp förklara. Jag samlade ihop mina böcker, men satt kvar och väntade tills alla hade gått. Det blev totalt kaos när det ringde ut. Man hade noll chans att klämma sig ut ur dörren samtidigt som tjugo andra elever. Elev efter elev trängde sig ut ur klassrummet med famnen full av böcker. Min blick följde de som gick ut ur dörren. Kan det.. Annie!? Nej. Inte i sådana kläder! Min blick hade stannat på en flicka som stod alldeles vid dörren. Jag fick frö mig att det var Annie. Eftersom att hennes hår var snarlikt Annies hår. Men de kläderna. Tajta jeans och ett kort-kort linne. Nej, det skulle hon nog aldrig ha på sig. Jag hade endast känt Annie i en vecka, men hon var den typen av tjejen som inte hade sådana kläder. Det var något speciellt med henne. Hon var inte som de andra. Utan hon var snäll. Och hon var riktigt söt! Första gången jag såg henne tyckte jag inte att hon var speciell, med gud så fel jag hade. Hon var fantastisk. Jag trodde jag skulle drunkna i hennes ögon första gången jag kollade in i dem.

Flickan vid dörren kollade snabbt bakåt, och ja, det var Annie. De stora glasögonen sa allt. Jag lyckades fånga hennes blick en snabb sväng. Men så fort hon märkte det drog hon snabbt bort den och trippade snabbt ut ur rummet. Vad fan hade hon gjort med sig själv? De där kläderna? Jag flög upp ur stolen och satte fart ut ur klassrummet. Hon kastade en snabb blick bak mot mig, men när hon såg mig började hon gå ännu snabbare. Jag hände på hennes fart och började knappa in på henne. Men det var inte länge. Hon började springa ner för trapporna. Jag kände mig desperat av att få svar på allt jag tänkte på – festen, kläderna, allt! Förvirrad bland alla elever som gick upp och ner i trapporna försökte jag ta mig ner mot henne. Det var totalt betydelse löst att ens försöka. Jag stannade upp och såg sakta hur hennes lilla huvud försvann ur mitt sikte.

Miss. Joan pratade på om något helt ofattbart, enligt mig. Jag lyssnade med ett halvt öra och hörde kanske vart tionde ord. Det jag förstod var att hon pratade om Englands lantliv för länge sedan. Eller jag tror hon pratade om det? Någon ting sådant i alla fall. Vi var ju ändå på Engelska lektionen. Fast... Nä.. jag hade inte en aning om vad hon pratade om. All min fokus låg på Liam. Eller, Liams rygg. Han satt framför mig och jag såg inget annat än hans rygg. Han var min. Bara min. En perfekt pojkvän faktiskt. Snäll, supersnygg, muskulös, rolig... Ja, jag kund snacka länge om allt han var. Han var helt enkelt perfekt. Jag kan knappast säga att jag var perfekt..

Jag vaknade upp ur mitt dagdrömmande av att Miss. Joan stod på huk framför mig och harklade sig. ”Miss. Horan, if there's something you want to say, please raise your hand. And please say something that's important..” sa hon och reste sig för att gå tillbaka.

Jag har inte sagt någonting. Eller har jag? Liam kollade bak på mig och log. ”So, you think I'm sexy?” viskade han och log halvt hånande. ”What? Did I say that?” Hade jag verkligen sagt rakt ut i

lektionen att Liam var sexig? Jag märkte hu mitt ansikte fick en lätt rosa färg och det enda jag ville göra var att försvinna. Sjunka rakt igenom golvet och bara försvinna. Som tur var så räddade skolklockan mig. Jag slapp sitta och skämmas över att jag troligen hade sagt rakt ut på lektionen att Liam var sexig. Liam kom fram till mig och log ett enormt gulligt leende, och jag tog tag i mina böcker och reste mig upp. Jag gav honom ett snabbt leende och en puss och sprang iväg mot mitt skåp. Liam skulle iväg till spanska lektionen och jag skulle till drama. Äntligen en lektion jag skulle ha med Annie. Jag hade inte sett henne sedan festen. Vi måste verkligen prata om det som hände.

Blev ett normallångt kapitel ändå. Men hoppas ni gillar det! :) Och vad är det här med Niall? Hur kommer det bli med Fiona och Annie när de träffas?

Jag har haft fullt upp dessa dagar och känner mig hemsk för min usla uppdatering :(

Men vi säger 20+ kommentarer till nästa också!

Och läs min bästis fanfic också, den hittar ni HÄR. Den är jätte bra!!

Följ mig gärna på mina twitter konton @Ellas1Direction och @Ella_Linnea

Tidigare...

Lika segt som jag hade rört mig tidigare tog jag mig ut till garaget och hoppade på cykeln. Juste, men måste ju låsa upp grinden. Fast vi har ju en bakväg. Jag bestämde mig för att ta bakvägen och cyklade mot grinden som ledde in i skogen.

På endast några minuten var jag framme vid skolan och jag stod nu lutad mot mitt skåp. Samma position varje dag.

Med handen bakom huvudet och ett snett charmigt leende stod jag lutad mot mitt skåp med Louis, Liam och Fiona framför mig. Eller snarare Louis, Liam och en kladdande Fiona. Visst var jag glad för Liam, men snälla, kan de inte vara lite mer diskret.. Louis stod och drog några gamla skämt som jag nog måste ha hört minst hundra gånger. Även fast jag hade hört dem, så brast jag hela tiden i skratt. Längst in i mitt huvud kände jag hur tankarna om den där Annie far runt huller om buller. Jag må ha lovat mig själv att strunta i det. Att gjort är gjort. Men nejdå. De isande blåa ögonen gick inte att få ut ur huvudet. Den perfekta kroppen. De röda mjuka läpparna. Det långa mjuka håret. Hela hon.

”Harry! Wasn't it funny?” jag vaknade till av Louis fråga och märkte att jag antagligen hade stått och tom-glott. Jag hade fastnat i fantasier och tankar om en tjej jag inte ens kände.

”Yeah, hilarious.” egentligen hade jag inte hört ett ord av skämtet Louis troligen hade dragit. Men han drog ju faktiskt samma skämt varje gång. Eller nästan varje gång. Han kunde faktiskt komma med nya också. Min blick vandrade mellan alla tjejer i korridoren och letade efter den blåögda brunetten. Den vackra tjejen från festen. Tjejen jag... Ja... hade fått till det med...

Där! Mina ögon fastnade rakt i ett par isblåa ögon. Precis de ögonen var det. Jag granskade personen för att se vem det egentligen var. Min blick granskade sakta tjejen ner ifrån och upp. Benen, sa mig ingenting. Varför skulle de egentligen.. Överkroppen, snarlik alla andra tjejer. De isblåa ögonen. Det var det enda jag kände igen. Men det som var annorlunda med ögonen var att de satt bakom ett lager glas. Ett par stora silvriga stålbågar. Men inte hade hon glasögon, eller?

Jag kollade mer noggrant på flickan och plötsligt slog det mig. Flickan bakom glasögonen. Flickan med de vackra ögonen. Flickan som gav de bästa kyssarna. Flickan som jag hade fått till det med. Det var Anne-Louise. Men varför sa hon att hon hette Annie? Okej, jag förstår att hon inte så gärna vill presentera sig som Anne-Louise. Men är det hon? En rynka ökade i min panna, och jag var säker på att den nästan var uppe i hårfästet nu. Min blick var fäst på Anne-Louise - eller Annie känns bättre att säga – och jag var säker på att den såg förvånad och nästan läskig ut.

”Harry!? What the heck are you staring at?” sa Louis som helt plötsligt stod framför mig och kollade undrande på mig.

Nej. Vad skulle jag nu säga? Jag kan knappast avslöja allt från festen. Avslöja att det var Annie jag kollade på. Eller, om jag sa att jag kollade på Annie skulle han ändå inte fatta. Alla känner ju henne som Anne-Louise – om de ens vet vem hon är.

”Haha.. Nothing..” Ja, man kunde nästan säga att jag kollade på ”ingenting” för jag måste och har släppt det. Det var en natt. Gjort är gjort. Livet går vidare.

I ett försök att få böckerna att hålla sig kvar i skåpet stod jag lutad mot det med all min tyngd. Blickarna jag fick var inte samma som alla andra dagar. Förut fick jag mest hånande blickar som visade precis vad de menade 'plugghäst', 'nörd', 'klant' och 'ful'. De blickar jag fick idag var verkligen annorlunda. Killarna kollade på mig på ett ”bättre” sätt. Med andra ord stod de och busvisslade. Tjejerna kollade också på ett mer vänligt sätt. Kanske hjälpte Fionas stiltipps. Det lilla linnet och de slimma jeansen hade åkt på i morse utan att jag ens tänkte på det. Jag förstår inte hur jag ens kunde ha på mig det här. Halva magen syntes och byxorna var hemskt tajta. Men jag kände mig nöjd. Jag kände mig snygg och till och med nästan lite het. Men att killar stod och gjorde ifrån sig ljud och visslade var bara konstigt. Det ända jag bar idag som jag verkligen trivdes i var mina slitna converse och mina glasögon. Fiona må ha haft sönder dem på gallerian, men en smart tjej har alltid ett par extra.

Jag rättade till mina glasögon och började gå mot Fysikklassrummet som låg på tredje våningen. Jag bet mig löst på insidan av läppen och gick med blicken i marken upp till lektionen.

Såå det var kapitel 17! Hope you like it ;)

Ni skulle ha sett leendet jag fick när ni kom upp till 22 kommentarer på endast någon timme :'))

DET gjorde min dag!! Taack så mycket, älskar er!! xx

Men vi säger 20+ till nästa också ;D

De isblåa ögonen, leendet, håret, allt. Utan att riktigt tänka på det började jag släpa mig ner till nedervåningen där skriket kom ifrån. Jag fick en skymt av klockan som visade 11.34. Hade jag inte blivit väckt hade jag kunnat sova i minst två timmar till. Jag vek av in mot vardags rummet. På golvet, mitt i rummet, låg Fiona i endast underkläder och lera över hela kroppen. Jag äcklades över att min syster låg i underkläder på vardagsrumsgolvet. Nu kommer jag aldrig kunna tänka på annat när jag är här inne.. Mamma började skrika på Fiona och jag ville då verkligen inte stå här och lyssna på deras gräl. Jag lämnade rummet och gick tillbaka till sängen.

Jag hoppade till av att det pipande ljudet av väckarklockan dånade till i mina öron. Måndag, det betydde att det var skola. Jag tog sats och reste mig upp. Innan jag ens hade hunnit en meter stannade jag till och mitt lilla huvud började tänka intensivt. Vad hade hänt igår. Det enda jag kommer ihåg var en tjej, men vem vet jag inte. Isblåa ögon, brunlockigt hår, ganska lång och sjuhelsike snygg. Det var det enda jag kom ihåg. Varför ens försöka komma ihåg. Gjort är gjort. Jag drog på mig de första kläderna jag kom åt och lämnade mitt rum. Jag satte fart mot badrummet och borstade snabbt men noggrant mina tänder. Segt som sirap släpade jag mig ner till köket och gjorde i ordning en smörgås. Mamma och pappa hade redan åkt till jobbet. De började klockan sex. Jag förstår inte hur de kunde ta sig ur sängen så tidigt. Själv var jag tvungen att kliva upp kvart över åtta, och det tyckte jag var för tidigt. Jag öppnade kylen och rotade runt i hopp om att hitta ett paket juice eller något liknande. Ingenting. Inte ett mjölkpaket, juicepaket eller någonting. Men jag var säker på att det fanns ute i kylen på altanen. Med mackan i munnen gick jag ut på den enorma inglasade altanen och satte kurs mot den lilla baren. Bakom baren fanns ett kylskåp där jag var säker på att det fanns juice. Pappa brukade använda den till olika drinkar. Med ett litet ryck öppnade jag kylen och rotade runt efter juicen. Där var den! Jag slog mig ner på en stol och njöt av den lilla frukosten jag hade. Min blick gick över rummet och fastnade på väggen. Varför väggen? Minne från festen kom till mig. Där hade jag stått, med tjejen. Jag kysste henne. Men vem var hon? Minnena kom flygande till mig och ag kom ihåg att jag hade tagit henne till övervåningen. Så det var henne jag hade spenderat natten med. Allt var på sin plats. Jag kom ihåg allt. Precis allt. Men vad hette hon. Anne.. Anna.. A.. Annie. Annie. Jag smakade på namnet, och ja, hon hette Annie. Men inte finns det en Annie med isblåa ögon på skolan. Eller?

Jag skulle väl troligen känna igen henne om jag såg henne. Så inte behöver jag sitta här och tänka igenom vem det kunde vara. Hur många tjejer fanns det inte på skolan, och jag och namn var inte bästa vänner. Första dagarna med min första tjej glömde jag hennes namn hela tiden. Vilket ledde till ett väldigt kort förhållande..

Jag bestämde mig för att packa ihop och ta mig till skolan. För en gångs skull kunde jag väl komma hyfsat tidigt. Jag gick mot hallen och drog på mig skorna och grabbade tag i väskan. Solen sken så jag chansade på att det var varmt. Lika segt som jag hade rört mig tidigare tog jag mig ut till garaget och hoppade på cykeln. Juste, men måste ju låsa upp grinden. Fast vi har ju en bakväg. Jag bestämde mig för att ta bakvägen och cyklade mot grinden som ledde in i skogen.

På endast några minuten var jag framme vid skolan och jag stod nu lutad mot mitt skåp. Samma position varje dag.

Dåså, här har vi kapitel 16. Jag vet att det inte blev så långt.. Förlåt. Men jag måste ut och springa.

Tack till er som kommenterar!! Och jag förstår inte hur, men de senaste dagarna har min statistik varit galen (enligt mig) jag fick rekord på 194 unika och 513 klick, och sedan har det varit jätte mycket! :o Jag vet att andra har MYCKEt mer, men jag blir sååå glad :')

Men bara en liten sak.. Av alla som läser, så är det bara några som kommenterar.. Jag ser nämnligen IP adressen och vissa av er (eller i alla fall 1-2) byter namn eller skriver samma kommentar två gånger. Det är väldigt smickrande faktiskt att ni vill ha mer :')

Men jag tänker hålla mig till min gräns på 20+ kommentarer ;)

Mina bara fötter lekte omkring i gräset framför mig och mitt huvud värkte. Tankar och funderingar flög omkring inom mig. Ja, juste! Jag ramlade, och sedan.. Nej jag kommer inte på något mer. Men det var en början. Jag kom i alla fall ihåg det. Jag kysste... Nej, jag kan inte ha kysst honom! Eller? Jo det gjorde jag. Jag, kysste självaste Harry Styles. Att bara tänka den tanken fick fram massor av känslor inom mig. Glada, förvirrade, arga, hysteriska och ledsna. Jag kysste Harry. Jag! Men vad hände sedan? Jag kände hur min näsa rynkade sig och hur konstiga miner dök upp på mitt ansikte. En trappa. Han tog upp mig för en trappa. Och sedan en dörr. Vi gick in i ett vitt rum. En säng. Jag började äntligen minnas. Tankarna om vad som hände i det rummet, och i den sängen äcklade mig. Fast ändå kände jag mig stolt och glad över det som hade hänt. Jag lämnade Harry. Ut ur huset. Mot framsidan, sedan mot baksidan. Jag följde vartenda steg jag hade tagit i mitt huvud. Jag tänkte tillbaka till alla händelser, alla steg och alla tankar från igår. Ett enormt staket. En grind. En skog, och en stig. Fiona. Lera. En påse...

Kvällen/natten efter festen...

Jag tog i mot påsen och drog i mig innehållet. En pirrande och konstig känsla for igenom mig. Starkt, sött, äckligt, surt men på något sätt gott. Fiona drog i sig sin påse och skrattade hysteriskt åt ingenting.

”The mudd is so lovely! I just want to roll around in it! Sa hon med en fniss mellan alla ord och lekte runt med sina händer i leran. Helt huxflux hade hon dragit av sig klänningen och låg och rullade omkring i den vattniga men ändå tjocka leran. Jag gav ifrån mig ett hysteriskt och konstigt skratt och slängde mig ner i leran bredvid henne. Som två galna grisar rullade vi runt i leran och sa saker som var helt onödiga och oförståeliga saker. Så småningom somnade vi.

Nutid...

Nej! Hade jag verkligen.. Först hade jag legat med Harry, och han visste inte ens vem jag var. Sedan hade jag dragit i mig två påsar.. Jag satte handen framför munnen och andades ut på den. Jag hade inte märkt det fören nu, men min andedräkt stank!

”FIONA! How could you!?” Jag vaknade av det gälla skriket. Vad hade hon nu gjort? Jag visste att hon och Annie hade dragit ut på fest igår, men mer visste jag inte. Men en sak jag verkligen inte förstår är att vi bara hade bott här i mindre än en vecka, och Fiona hade redan blivit ihop med en av skolans populäraste killar och fått lilla söta Annie att gå ut och festa. Man låg verkligen illa till om man blev vän med henne, det visste jag i alla fall. Hon hade blivit avstängd från fem skolor hemma i Mullingar.

Jag fastnade i massor av tankar om Annie. Hur fin hon hade varit igår, och hur kul jag faktiskt hade med henne även fast vi knappt gjorde något. De isblåa ögonen, leendet, håret, allt. Utan att riktigt tänka på det började jag släpa mig ner till nedervåningen där skriket kom ifrån. Jag fick en skymt av klockan som visade 11.34. Hade jag inte blivit väckt hade jag kunnat sova i minst två timmar till. Jag vek av in mot vardags rummet. På golvet, mitt i rummet, låg Fiona i endast underkläder och lera över hela kroppen. Jag äcklades över att min syster låg i underkläder på vardagsrumsgolvet. Nu kommer jag aldrig kunna tänka på annat när jag är här inne.. Mamma började skrika på Fiona och jag ville då verkligen inte stå här och lyssna på deras gräl. Jag lämnade rummet och gick tillbaka till sängen.

Deras ögonbryn höjdes och de fick äcklade och förvånade miner i deras skägg klädda ansikten. ”Wow. That was-” började Christian. ”Really messy.” fyllde en annan utav dem i. Jag nickade och ryckte på axlarna och gick tillbaka till mitt rum. Precis när jag skulle till att svänga in på mitt rum kände jag en bubblande känsla i magen. Jag vek snabbt av åt andra hållet och sprang in på toan. Bakfylla, måste fan vara det värsta som finns...

Jag vaknade av en ilsken pappa som kom inrusande i mitt rum och skrek, svor och visade mycket rädsla. Jag förstod han. Jag hade ju varit borta hela natten och låg nu i min säng i leriga kläder, en andedräkt som troligen stank och jag såg säkert inte ut att ha betett mig. För varje ord han skrek åt mig kände jag hur gråten började närma sig. Jag hade svikit min pappa. Han var den enda vuxna personen som fanns kvar i mitt liv, och hans äldsta som alltid hade betett sig bra hade varit ute hela natten och festat. Tår efter tår började rinna ner för mitt ansikte. Han suckade djupt och lämnade mitt rum samtidigt som han sa något i stilen med 'You betrayed both me and your mother..'

Att han nämnde min mamma i ett sånt här läge var hemskt. Nu mådde jag ju ännu värre. Meningen han hade sagt fastnade i mitt huvud och tårarna började strömma ut mina svartkladdiga ögon. Jag kände hur det började bubbla i magen och jag sprang mot toaletten. Resten av min Söndag spenderade jag åt att sitta hukad över toan, grina ögonen ur mig och sitta vid datorn och kolla runt om någon hade skrivit något om gårdagen så att jag kunde få svar på mina frågor. Fast den största delen av dagen spenderade jag åt att bara må dåligt, liggande i min säng med huvudet mot kudden och grinade. När jag låg där och bara grät och tänkte och allt var som värst, kände jag hur små mjuka tassar klev lätt på min rygg. De små tassarna hann inte långt innan den lilla krabaten föll ner och rullade ner från min rygg och hamnade alldeles intill mitt huvud. Jag kunde inte hindra mina läppar som sakta formade ett leende. Jag vände mitt huvud mot Daisy som låg på rygg bredvid mitt huvud. Så söt! Fast till och med att tänka på Daisy fick mig att börja grina. Det var min mamma som hade köpt henne året då hon gick bort. Fast endå kändes det skönt att hon var här bredvid mig. Det kändes som om att mamma levde kvar i Daisy. Jag slängde benen över kanten och lyfte upp den lilla söta hårbollen. Hårt men försiktigt kramade jag om henne. Värmen som fanns i den lilla kroppen strömmade in i min kropp och gav mig faktiskt lite hopp. Hon sprattlade omkring i mitt grepp och jag släppte ner henne på golvet. Med små klumpiga steg tassade hon ut ur mitt rum. Visst var hon inte kattunge längre men hon hade kvar den där lilla kattunges kroppen.

Jag lät ett leende smyga upp sig på mina läppar och jag gick med tunga steg mot badrummet. Snabbt duschade jag av mig leran och stanken. Jag drog på mig en over-size tröja och ett par jogging byxor och gick tillbaka till mitt rum. Alldeles innan jag stängde min dörr kände jag hur min mage började kurra. Inte så konstigt. Jag hade inte ätit på minst ett dygn och klockan var 16.47. Jag gick ner till köket där jag möttes av två helt olika blickar. Först den arga och besvikna som kom från pappa, och sedan det lilla söta leendet och skrattet från min bror. Utan att säga ett ord till någon utav dem gick jag fram till kylen och tog fram en låda med rester från igår. Pappa hade åter igen börjat säga allt han tyckte om det jag gjorde. Han pratade på som en galning och jag hörde kanske hälften av vad han sa. Jag kände hur huvudvärken jag hade haft tidigare kom krypande tillbaka. Jag orkade inge mer utskällning. Speciellt inte när William var här. Den sista meningen han sa hörde jag gott och väl. ”Do something right at least, and go play with William or something..”

Jag ville inte bråka eller tjafsa mer så jag löd han och lyfte upp William. Jag tog med honom till hans rum där jag släppte ner han på golvet.

”So, what do you want to do?” frågade jag honom med den gladaste rösten jag kunde få fram. Han pekade mot den enorma lådan formad som en borg, och sprang mot den. Leksak efter leksak slängde han fram. Jag försökte mitt bästa och satte mig ner bredvid honom och började leka med det närmaste jag kunde hitta. Jag måste erkänna att det var rätt kul, ända tills pappa kom tillbaka.. Skulle han börja igen, och nu när William var här? Ja, det gjorde han. Han började tjata på om allt han redan hade sagt hundra gånger. Jag stod inte ut en sekund till. Jag reste mig upp och gick med bestämda steg ut från huset. Jag måste ha lite tyst tid för mig själv, så att jag bara kunde tänka. Mina fötter styrde mig ut mot den lilla parken, där jag i det blöta gräset satte mig ner.

Nu fick jag äntligen tid till att skriva! Jag har varit jätte upptagen, men idag regnade det så då kunde jag skriva. TAAACK för alla kommentarer! Och min statistik har ökat under de senaste dagarna så nu tänker jag säga 20 kommentarer till nästa kapitel ;)

Ps. Ignorera texten på bilden

Kraam Ella xx

Vägen hem blev otroligt lång eftersom jag var tvungen att spy efter i stort sätt vartenda steg jag tog. Men tillslut öppnade jag den vita dörren som ledde in till våran lilla simpla lägenhet. Eller snarare var det en stor lägenhet eftersom det var två våningar. Jag tog mig upp för den smala trappan och upp till mitt rum. Utmattad och yr drog jag upp min dörr och slängde mig genast ner i min säng. Jag hann få en skymt av klockan ovanför dörren innan jag somnade. 7.17. Pappa hade som tur var inte vaknat än.

Fan. Vad i hela helvetet hände igår? Mitt huvud dunkade och jag låg naken på ett golv. Varför? Hade jag fått till det med någon utan att jag ens kommer ihåg det? Eller? Varför i hela helvetet är jag naken? Jag reste mig upp och tog täcket runt om min nakna kropp. Sekunder efter jag hade kommit upp på mina ben kändes det som om att mitt huvud skulle rasa ner i backen och jag fick hemska uppstötningar. Där kom det, och igen, och åter igen. Fy! Det vita täcket jag höll i hade skiftat färg och var nu i en hemsk orange liknande färg. Stank, det gjorde det verkligen. Jag släppte det vita dun täcket som snabbt föll ner på golvet. Egentligen hade jag inte något emot att gå naken..

Med en bakfylla som verkligen var hemsk släpade jag mig ut ur rummet jag befann mig i, och bort mot mitt rum – vilket låg längre in i huset. Man kunde verkligen urskilja mitt rum från de andra. Hela huset var stort, rätt så vitt, prydligt och snobbigt. Mitt rum däremot var i en normal storlek, svart, grå och grön klätt och rent, det var det då verkligen inte. Jag öppnade min dörr och möttes som vanligt av ett rum fullt med kläder överallt, enormt stökigt och ganska smutsigt. Men inte störde det mig. Man kan ju inte vara vuxen och noggrann när man faktiskt är barn och bara vill leva livet. Utmattad och förvirrad slängde jag mig ner i min gråklädda säng. Det var faktiskt mer som en tvättkorg eller något sådant i stället för en säng. Den var fylld med kläder, både lortiga och rena.

Äntligen kunde jag andas ut. Men tankarna flög fortfarande omkring i mitt huvud. Vad fan hade hänt!? Med den meningen och många andra på repeat i mitt huvud somnade jag.

Jag vaknade av ett dovt ringande. Jag kollade på klockan som stod på nattduksbordet. 17.23. Antagligen hade mina föräldrar kommit hem. De hade varit på en weekend resa i Paris. Då hade jag utnyttjat chansen och dragit ihop till fest. Juste fan! Jag skulle ju kunnat tänka på att städa upp innan de kom hem. Säkert så såg nedervåningen ut som en soptipp. Flaskor, burkar, skräp och säkert spyor hade nog spritt ut sig över huset. Jag grabbade tag i närmaste tröja och tog på mig kalsonger. Med bena släpande efter mig gick jag ner till hallen. Som jag trodde så såg huset ut som en soptipp. Skräp och annat prydde golv och möbler. Jag höll in den lilla knappen på displayen så att jag kunde prata med den som ville in. Det enda som syntes på skärmen var en vit bil. Det kunde vara vem som helst.

”Hello.” fick jag ur mig med en seg röst. ”Hi, we're from the local-” jag förstod att det var någon försäljare eller något liknande. ”I'm not interested.” sa jag bestämt och släppte knappen. Alldeles innan jag släppte knappen hörde jag hur personen fortsatte i hopp om att övertala mig. Det han nu inte visste var att han inte pratade med någon. Men visst, vill han kan han ju stanna där resten av dagen och prata med luften.

Först efter kände jag en lättnad över att det inte var mina föräldrar. Nu hade jag tid att städa, eller ringa en städfirma.. Så lat var jag. Jag tog mig in till köket och slog numret till städfirman. Någon minut senare hörde jag samma dova ringande som jag vaknade av. Förhoppningsvis var det städfirman. Men det kunde lika gärna vara mamma och pappa. Jag återvände till displayen vid dörren och höll in knappen.

”Hi.” sa jag, fast lite mer vaket denna gång. ”Hello. I'm Christian from the cleaning company. Can we come in?” sa en mörk och rasslig röst som då tillhörde Christian. ”Sure.” Jag släppte knappen och tryckte in en kod så att grinden öppnades. Några sekunder senare kom sju kraftiga och rätt så vältränade män in med alla slags städredskap i högsta hugg. Jag berättade vad och vart det skulle städas och visade dem till vardagsrummet. Deras ögonbryn höjdes och de fick äcklade och förvånade miner i deras skägg klädda ansikten. ”Wow. That was-” började Christian. ”Really messy.” fyllde en annan utav dem i. Jag nickade och ryckte på axlarna och gick tillbaka till mitt rum. Precis när jag skulle till att svänga in på mitt rum kände jag en bubblande känsla i magen. Jag vek snabbt av åt andra hållet och sprang in på toan. Bakfylla, måste fan vara det värsta som finns...

Nu fick jag äntligen tid för att skriva. Det har varit fint väder för första gången på länge så jag låg på stranden idag. Men hoppas att detta blev bra! Jag har inte läst igenom, så om det är konstig på något ställe så förlåt.

Jag blev enormt glad av alla fina kommentarer!! Och jag känner mig dum som inte uppdaterar mer..

Men ag tänker faktiskt köra på 17+ kommentarer. Klarar ni det? Med tanke på statistiken så borde det INTE vara svårt :)

Mina höga klackar sjönk ner i leran som täckte stigen. Jag började hör en flickas dova skratt. Det skrattet kände jag igen. Jag gick snabbare åt det hållet skrattet kom ifrån. Fiona. Som jag trodde. Hon låg med en fickplunta i ena handen på den leriga stigen och skrattade. ”Hi! Annie! Did you fuck someone?” skrattade hon ur sig. Man märkte att hon verkligen hade druckit mer än vad hon borde. Jag svalde nervositeten som hade hoppat fram inom mig när hon sa den meningen och lutade mig över henne. ”How much did you drink!?”

”Not that much..” när hon sa den meningen kände jag hur en hemsk odör av sprit och alkohol vällde in mot mitt ansikte. Visst hade jag druckit rätt så mycket, men Fiona luktade som om han hade druckit en hel bassäng full av alkohol. Jag räckte henne min hand som hon genast tog ett stadigt tag om och drog sig upp. Vi började gå in på stigen. Jag antog att den ledde någonstans i alla fall. Efter bara några meters vinglande stannade Fiona tvärt och satte sig ner, mitt på stigen.

”What is it now!?” jag kände hur ilskan bubblade inom mig. Jag var trött, hade ont i huvudet, mådde illa och ville bara hem. Hon drog fram en påse – antagligen som hon hade förvarat i bh:n, eftersom hon grävde ner sin hand där - med ett pulverliknande innehåll. Jag var verkligen inte kunnig på sådana saker men jag antog att det var knark eller något liknande i den. Jag kände hur nervositeten kom krypande tillbaka till mig och hur min mage knöt ihop sig. Skulle hon sitta där i leran och dra i sig en hel påse med något slags knark?

”Come! I'm not gonna have it all for myself! Fick hon halvt fnissande ur sig.

Tvekande började jag stappla mig mot Fiona och slog mig ner mitt emot henne i den halvt djupa men otroligt geggiga marken vi befann oss på. Bara ett par minuter senare satt vi där och skrattade åt ingenting och hade sopat i oss allt innehåll som fanns i den lilla påsen. Jag försökte hålla mig sittandes, men hela tiden föll jag åt sidan och skrattade ännu mer än före. Alla känslor jag hade innan hade försvunnit ur min kropp och jag visste knappt vem jag var eller vart jag var.

”Haha! Fiona, do you have more of the funny powder thing, or what ever it was? Hon reste sig upp men blev bara stående på ben i någon ynka sekund. Hon hade åter igen hamnat på rumpan i den kladdiga leran.

”Since when did the ground start moving?” sa hon med en förvirrad blick som letade sig runt. Man såg hur hennes ögon försökte fastna på ett ställe, men hon lyckades inte. Blicken snurrade runt om henne och hon såg verkligen inte ut att vara stabil. Jag fnissade till och föll åter igen ner i leran. Fiona avslutade mitt skratt och föll ner bredvid mig.

Jag öppnade mina ögon och kollade mig förvirrat omkring. Vart fan är jag? En av solens Jag kände hur en kall vind drog in över min kropp. Förvirrad över vad som egentligen hade hänt och varför jag var här, tog jag jag hjälp av mina händer och satte mig upp. Det var verkligen svårt att ta sig upp. Mina händer sjönk ner i den mjukt leriga marken jag befann mig på. Jag lät min blick söka igenom

platsen jag befann mig på. Blicken stannade på en flicka som låg bredvid mig i endast underkläder. Jag kollade noggrannare och såg att det var Fiona. Vad i hela friden gör hon här, vad gör jag här, vart är jag? Fan, vad hände igår? Varför känns det som om mitt huvud ska explodera vilken sekund som helst, och främst av allt, varför i hela friden är Fiona halvt naken med lera över i princip hela kroppen?Ännu mer förvirrad än vad jag var innan reste jag mig upp. Gud! Mitt huvud kommer explodera vilken sekund som helst. Jag kände hur en oro blandad äcklighet kröp upp från min mage. Ja lutade mig lite fram och det kändes som om att hela min mage kom upp. Ush!

Utan att en enda tanke om Fiona och vad som hade hänt igår gick jag sakta och vingligt mot vad som lät som en väg, med tanke på alla bilar man kunde höra en gnutta av. Vägen hem blev otroligt lång eftersom jag var tvungen att spy efter i stort sätt vartenda steg jag tog. Men tillslut öppnade jag den vita dörren som ledde in till våran lilla simpla lägenhet. Eller snarare var det en stor lägenhet eftersom det var två våningar. Jag tog mig upp för den smala trappan och upp till mitt rum. Utmattad och yr drog jag upp min dörr och slängde mig genast ner i min säng. Jag hann få en skymt av klockan ovanför dörren innan jag somnade. 7.17. Pappa hade som tur var inte vaknat än.

Så! Då var kapitel 12 slut. Vad hände igentligen? Det kan ha blivit riktigt konstigt, för jag hade inte ork att läsa igenom ^^

Men kommentera mycket och kom med idéer! Jag vill gärna ha lite idéer!

Ni klarade ju lugnt kommentar gränsen, så vi säger 15+ nu då! ;)

Tack för fina kommentarer och all support!! Puss! xx

Jag drog upp mig mobil ur högra byxfickan och blev förvånad över vad klockan visade. 04.13. Jag fick då verkligen inte vara ute så här länge.

”I have to go!” sa jag och reste mig hastigt. Så dum som jag var frågade jag aldrig Fiona om hon ville gå med mig hem utan jag hjälpte henne upp och kysste henne hej då. Men jag var ju faktiskt inte världens tuffaste. Jag vågade helt enkelt inte. Mes!

Hur hamnade jag här? Vart är jag? Varför har jag så himla ont i huvudet? De och många andra tankar gick om och om i mitt huvud när jag med läpparna hårt tryckta mot Harry låg där i den enorma sängen med slöjande draperier runt om oss. Harry slängde av sig sin tröja mot dörren och lade sig brevid mig i väntan på att jag skulle dra av mig min klänning. Snabbt och effektivt drog jag av mig den tajta klänningen som satt som klistrad mot min kropp, och lade mig sedan över Harry. Vi trasslade oss runt i den enorma sängen som inte verkade ha en kant, med tanke på hur många gånger vi rullade runt. Harry ställde sig på knä över mig och knäppte upp skärpet han hade runt om sig. På bara något som kändes som en sekund hade han dragit av sig byxorna och vi låg nu tätt intill varandra i endast underkläder. Hur kunde detta hända? Jag kände hur hans händer letade sig till min bh-hylsa och trassligt försökte knäppa upp den. Behån åkte iväg mot dörren och Harrys händer letade sig mot mina bröst. Med hjälp av mina fötter krånglade jag av hans kalsonger, som strax därefter föll mot golvet. Jag kröp ur mina trosor och låg nu spritt språngande naken med kroppen tätt intill Harrys lika nakna kropp. Jag kände hur han sakta trängde in i mig. Av njutning fick jag ut ett litet stön. Det gick fortare och fortare. Himelskt. Himelskt är precis rätt ord. Jag hade aldrig legat med någon förut, men jag visste att det här nog kunde vara en utav de bästa gångerna någonsin. Vi rullade runt i sängen och ramlade med en duns ner på golvet. Men slutade, det gjorde vi inte.

Jag reste mig försiktigt upp och letade reda på klänningen. Så fort jag hade rest mig hörde jag hur Harry lågt började snarka. Med ett rätt så nöjt leende kollade jag mot Harry som låg mitt på golvet i ingenting och sov. Jag skrattade till och tog upp mina skor och smög ut ur rummet.

Sakta släpade jag mig ut från huset som nu stod helt tomt och tyst. Alla hade gått hem. Jag gick med vingliga steg mot den enorma grinden på framsidan. Med ett snabbt ryck försökte jag dra upp den, men hejdades direkt och höll nästan på att ramla bakåt av rycket. Hur skulle jag nu komma ut? I hopp om att det fanns en bakväg styrde mina steg mot baksidan. Gården var inramad av ett högt stängsel. En bit bort såg jag en grind som stod vid öppen. Jag sprang med skakiga steg mot den. Jag ville bara hem. Det var otroligt kallt och klockan var mycket. Jag puttade upp grinden och började gå mot stigen som befann sig i den lilla skogen bakom stängslet.

Det blev inte mycket.. jag vet :( Men det är sommar! ;)

Men försök att kommentera mycket! Och jag var riktigt nervös över detta kapitel , så hoppas det blev bra.

Let's say.. 10+ kommentarer! ;P